Poetisk inblick i en svunnen medicinsk epok

En vacker vårdag 1914 anländer en ung kvinna från Stockholm till Vejlefjords sanatorium på Jylland. Hennes namn är Harriet Löwenhjelm, hon är 27 år gammal och vid den aktuella tidpunkten en alldeles okänd poet och konstnär. Fem månader tidigare har hon fått diagnosen lungtuberkulos, och detta ska bli hennes första vistelse vid ett större sanatorium långt ifrån släkt och vänner. 

I ett brev till sin kusin Marianne Mörner skriver hon entusiastiskt: »Min resa hit gick lyckligt och jag ankom i strålande väder till platsen för min verksamhet. Jag är nu omsorgsfullt undersökt af tre läkare den ena förnämligare än den andra. […] Egentligen är jag nog mycket frisk, jag hoppas dom snart släpper mig härifrån« [1].

Det sista var en förhoppning som inte skulle infrias. Fyra år senare, den 24 maj 1918, dog Harriet Löwenhjelm i sviterna av sin tuberkulos på Romanäs sanatorium utanför Tranås.

De flesta svenskar är bekanta med enstaka strofer ur Harriet Löwenhjelms mest berömda dikter. Men få känner till de närmare detaljerna kring hennes liv och den poesi hon skapade. Denna artikel är ett försök att ändra på det. Ambitionen är inte en heltäckande biografisk redogörelse. I stället vill jag rikta ljuset mot Harriets Löwenhjelms sista år i livet och fånga valda aspekter av sjukdomsupplevelse, så som den kom till uttryck genom henne själv i brev, dagboksanteckningar och dikter. 

Harriet Löwenhjelms sjukdomsskildring är intressant av flera skäl. Dels omfattar sjukdomsåren en relativt lång tidsperiod då några av hennes mest centrala dikter kom till. I denna sjukdoms­poesi får hennes rättframma och rytmiskt komponerade dikter ett mer allvarsamt och själsligt reflekterande anslag. Men hennes betraktelser från sanatoriemiljön fungerar också som meningsbärande dokument i vidare bemärkelse genom att ge liv åt och inblick i en svunnen medicinsk epok.

Harriet Löwenhjelm föddes i Helsingborg den 18 februari 1887. Sex år gammal flyttade hon med sina föräldrar och fyra syskon till Örebro och sedan vidare till Stockholm. Som del av den svenska aristokratin växte Harriet upp i en värld med tydliga sociala förpliktelser. Men i denna privilegierade tillvaro fanns också en viss frihet att forma sitt eget livsöde. Redan tidigt stod det klart att konstnärligt skapande var Har­riets begåvning, och efter avslutad skolgång följde studier vid Konstakademin i Stockholm. 

Tiden på konsthögskola var stundtals motig. Harriet tvivlade på sin förmåga och hennes alster gavs inget större erkännande av lärarna. I stället ägnade hon allt mer tid åt poesi, men inte heller här var vägen tydligt utstakad. Hennes första diktverk – »Konsten att älska« – refuserades av Norstedts förlag 1913, och det skulle dröja nästan femton år innan hon postumt fick sitt litterära genombrott.

Den första tiden efter diagnosen tycks Harriet till synes oberörd av sin sjukdom. I dagboken beskriver hon den som »en hederlig sysselsättning« och man får intrycket att sanatorievistelsen närmast kändes som en befrielse från tillvaron som mindre framgångsrik konstnärsstudent i Stockholm [2]. Ganska snart börjar emellertid den inrutade vardagen på Vejlefjord kännas tröttsam, liksom känslan av främlingskap inför sjukhusmiljön. I maj 1914 skriver hon i ett brev till vännen Elsa Björkman-Goldschmidt: »Jag har funnit att skall man hålla kur, måste man minst ha 98 bröder under samma fördömelse för att känna sig normal« [3]. 

Sommaren 1914 bröt första världskriget ut och Harriet kallades hem till Sverige. Efter ett kortare uppehåll i Malmö anlände hon den 14 augusti till Romanäs sanatorium. Detta var då ett av Sveriges finaste sanatorium, vackert beläget med utsikt över sjön Sommen. Även här bestod vardagen av långsamma rutiner, och i ett av sina första brev från Romanäs beklagar sig Harriet: »Det är tråkigt att vara på sanatorium […] Jag har aldrig betraktat mig själv som annat än en frisk människa som orkar allting« [4]. 

I hennes efterlämnade brev och dagboksanteckningar är det tydligt att den stora utmaningen under hennes första år som patient bestod just av denna svårighet att acceptera sin sjukroll när hon egentligen kände sig alldeles frisk. Samtidigt verkar tiden på sanatorium också tidvis ha varit ganska trivsam. 

Bland medpatienterna skaffade sig Harriet vänner och tillsammans lyckades de sätta fart på den långsamma lunken. De åkte motorbåt på sjön, sjöng falskt på ligghallarna, lekte med kvicksilverkulorna i en trasig termometer och jagade ekorrar med Harriets medhavda salongsgevär [5]. Alla var emellertid inte lika roade av dessa upptåg. I juli 1916 noterar Harriet i sin dagbok: »Jagade en ekorre men höll på att skjuta fröken Lunde som sedan mördade mig med ögonen hela dagen« [6]. Och att döma av dåvarande överläkaren vid Romanäs sanatorium Alfred von Rosens memoarer var Harriet Löwenhjelm ingen enkel patient. Alfred von Rosen beskriver henne som en »strålande« och »levande personlighet« men också »svårskött och ej så litet bortskämd«. Han fortsätter: »Hennes konstnärsnatur, […] frihetsbehov och frihetslängtan uppreste sig mot sanatoriekurens och sanatorielivets nödtvungna rörelse- och frihetsinskränkning« [7].

År 1915 skickades Harriet Löwenhjelm iväg på sin tredje längre sanatorieresa, denna gång till norska Mesnalien. Förhoppningen var att miljöombytet och den friska fjälluften skulle ge hennes hälsa en skjuts åt rätt håll. Men i stället var det nu hon verkligen började få symtom på allvarlig sjukdom. I Norge blev Harriet hes och fick ont i halsen, hon blev illamående, kräktes och dalade i vikt. När det senare visade sig att tuberkulosen spridit sig från lungorna till strupen började också sinnesstämningen förändras. Från att tidigare ha bagatelliserat sin diagnos blev hon nu mer tydligt präglad av den. 

I ett brev från Mesnalien skriver hon: »Jag har tillbringat en stor del av min lefnad på sanatorier. Kroppen har helt visst gagn däraf men själen tar visst skada i längden.« 

Hösten 1916 drabbades Harriet Löwenhjelm av upprepade blodstörtningar och det stod nu klart att sjukdomen befann sig bortom medicinsk kontroll. Hon var vid det laget tillbaka på Romanäs, där hon kom att tillbringa sina sista två år i livet. Det blev två år som, även om de präglades av sjukdomens stegvis nedbrytande kraft, också rymde stunder av livsglädje och skapande, som i följande vårdikt daterad 1917:

Skåda, skåda hur det våras

Snön har smultit, Se och Märk!

Än en gång skall vi bedåras

av de gamla underverk. [8]

Också när den fysiska hälsan sviktade som mest tycks Harriet ändå ha lyckats behålla sin klara och underfundiga blick på tillvaron. I ett brev till kusinen Marianne Mörner skriver hon i januari 1917: »Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag har erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger« [9].

När symtomen från halsen blir värre
försöker man sig i januari 1918 på ett palliativt ingrepp i strupen. Någon framgång blir det inte, och Harriets sista månader i livet blir därför en tid präglad av smärta. Samtidigt tycks hon nu ha förlikat sig med sitt öde. I mars ses en gravplats ut på Djursholm och en månad senare skriver hon i ett brev: »Jag klarar mig nog inte öfver hösten. Det har backat så väldigt på sista tiden. Jag tror nästan jag blir snuten på en någorlunda dräglig sommar« [10].

Att skildra egenupplevd sjukdom i bok- eller bloggform är i våra dagar ett växande fenomen. De första regelrätta patografierna, som genren kommit att kallas inom litteraturvetenskapliga kretsar, tog dock form först runt mitten av 1900-talet [11]. Det är därför intressant att notera hur många av de teman som kännetecknar en nutida patografi återfinns redan i Harriet Löwenhjelms spridda reflektioner. Hit hör bland annat den metaforiska föreställningen om sjukdomstiden som en kamp. 

Julen 1916 skriver Harriet på baksidan av ett kort till vännen Hedvig Björkman: »Även jag ligger i en skyttegraf, sysselsatt med att tillbakakasta en offensiv« [12]. Ordet »även« syftar här på det världskrig som rasade i kulisserna under nästan hela hennes sjukdomstid. För trots att hon själv inte berördes av krigshändelserna är det tydligt hur dagstidningarnas rapportering från slagfälten på ett kusligt sätt förstärkte Harriets känsla av att befinna sig i dödens skugga. 

Ett annat tema som går igen både i Harriet Löwenhjelms sjukdomsgestaltning och i mer samtida patografier är känslan av främlingskap. Vid ankomsten till Vejlefjords sanatorium handlar det främst om en känsla av främlingskap inför sanatoriemiljön med dess strikta och avpersonifierande rutiner. Men i takt med att hälsan försämras och Harriet institutionaliseras är det snarare från världen utanför sanatoriet som hon mot slutet av livet kom att uppleva en växande alienation. 

I ett brev till Marianne Mörner skriver Harriet våren 1917: »Jag känner mig utestängd eller innestängd är det visst snarast. Landskap var förr till att gå i, nu är de bara till att titta på. Det känns som om samhörigheten var borta« [13]. 

En annan patografisk metafor som skymtar i Harriet Löwenhjelms sjukdomsskildring är synen på sjukdomen som en resa in i en dittills okänd tillvaro. Det blir särskilt tydligt våren 1918 när hon står inför sin annalkande död. Det är nämligen då, nedbäddad i rum nr 14 på Romanäs sanatorium, som hon trots feber, viktnedgång och en värkande hals skriver en av sina mest älskade dikter.

Tag mig – håll mig – smek mig sakta!

famna mig varligt en liten stund

Gråt ett grand för så trista fakta!

Se med ömhet mig sova en blund.

Gå ej ifrån mig! Du ville ju stanna,

stanna tills själv jag måste gå.

Lägg din älskade hand på min panna!

Än en liten stund är vi två.

I natt skall jag dö. Det flämtar en låga.

Det sitter en vän och håller min hand

I natt skall jag dö. Vem? Vem? skall jag fråga

varthän jag skall resa, till vilket land.

I natt skall jag dö och hur skall jag våga? [14]

Den 24 maj 1918 dör Harriet Löwenhjelm efter fyra års vistelse på sanatorier i Danmark, Sverige och Norge. Hon dör som en okänd poet och bildkonst­när, 31 år gammal, efter att först ha överlämnat sina opublicerade dikter till Elsa Björkman-Goldschmidt. Elsa hade några dagar tidigare anlänt till Romanäs med tåg för att ta farväl av sin barndomsvän och konstnärskollega. Under de år som sedan följde var det hon som ordnade Harriets litterära kvarlåtenskap för publikation och därmed beredde väg för det postuma genombrott som skedde på Norstedts förlag år 1927.