Huvudpersonen i den här artikeln, Ernst Ivar Levin, föddes 1868 som tredje sonen till en judisk grosshandlare i centrala Stockholm. Det fanns inte tillstymmelse till akademisk tradition i familjen, där det enbart rörde sig om att tillverka, sälja och köpa saker.

Skolutbildning fick han i Nya Elementarskolan, som då var belägen på Mäster Samuelsgatan invid Hötorget, vilket var mycket nära hans hem. »Nya Elementar« var en så kallad provskola, där nya idéer inom pedagogiken prövades. Eftersom denna skola inte hade någon examinationsrätt avlade han »maturitetsexamen« (motsvarande studentexamen) den 1 juni 1886 vid Nyköpings högre allmänna läro­verk.

Hur det kom sig att han valde att studera medicin kan vi inte veta. Han påbörjade studierna i Uppsala år 1886, samma år som han avlagt »studentexamen«. Efter två år flyttade han tillbaka till Stockholm och Karolinska institutet, där han blev medicine kandidat 1892 och medicine licentiat 1897 och fick ut sin läkarlegitimation. Under studietiden hade han tjänstgjort som extraordinarie amanuens vid Karolinska institutets patologiskt anatomiska institution, och från 1894 tjänstgjorde han även vid dess bakteriologiska avdelning. Samma år som han klarat medi­cine licentiatexamen fick han där tjänsten som laborator.

Han genomförde studierna framgångsrikt och fick tillfälle att komplettera dem under åren 1893–1897 med längre och kortare resor till Paris, till det då relativt nyöppnade Pasteur-institutet. Hans handledare var den berömde professor Roux, som övertog ledningen av institutet efter Pasteurs död.

Sin avhandling »Om mjältbrand hos höns« försvarade Ernst Levin 1897 i patologisk-anatomiska hörsalen vid Karolins­ka institutet och blev godkänd. Redan av titeln kan man förstå att avhandlingen är skriven på svenska. Som brukligt vid denna tid är den betydligt mindre omfattande än dagens avhandlingar. Den omfattar 111 små sidor och två bilder i färgtryck. Referenserna står längst ner på den sida där de hör hemma och »Acknowledgement« är mycket kortfattade men översvallande. I detta tackar han dr Émile Roux »för den beredvillighet hvarmed han ställt sin rika erfarenhet till mitt förfogande«. Det framgår också att Edvard Selander varit den som backade upp honom.

Efter detta producerade Ernst ett 30-tal skrifter inom då centrala och mer perifera bakteriologiska ämnen såsom bekämpning av tyfusepidemier, bubonpesten, difteri och pseudodifteri, men även om en nu bortglömd teknik som kallades »buddisering«, en variant av det vi nu kallar »pastörisering«. Två av skrifterna gavs ut som tämligen omfattande böcker, nämligen »Bubonpesten i Porto 1899« och »Bubonpesten i Kap 1901«. Dessa var resultatet av insatser som Levin gjorde på uppdrag av Kungliga Medicinalstyrelsen. Hans reseverksamhet är imponerande med tanke på de relativt långsamma transportmedel som fanns att tillgå.

Det som är anmärkningsvärt i Ernst Levins historia är att han under denna tid av mycket intensivt såväl kliniskt som forskningsarbete gav sig ut på två expeditioner till arktiska trakter: den första med Alfred Gabriel Nathorst 1898 och den andra med Gustaf Kolthoff 1900. Vid båda dessa tillfällen hade han en mångfald ansvarsområden utöver bestyren med sin bakteriologiska forskning och uppdraget att ta hand om vanliga medicinska problem. Han var en skicklig skytt som bidrog till anskaffning av färsk föda för expeditionens medlemmar. Han kunde också delta i matens tillredning. Dessutom skötte han fotografering och framkallning av de fotografiska plåtarna.

Det var inte unikt att man rekryterade bakteriologiskt orienterade läkare som deltagare i expeditioner till Arktis: till exempel hade Ernst Levin en äldre kollega, E Almqvist, som deltog i Nordenskiölds Vegaexpedition 1878–1880.

Under sin första expedition, den som leddes av Nathorst, var Levin synnerligen flitig med att insamla material och på dessa utföra bakteriologiska odlingar. Detta har beskrivits i två arbeten: dels i Vetenskapsakademiens handlingar: »Bakteriologiska tarmundersökningar«. Materialet utgjordes huvudsakligen av tarminnehåll från fåglar som skjutits av expeditionen, såsom ejder, alka, lom, havhäst (stormfågel) och fjälluggla: sammanlagt 28 fågelarter. Med den odlingsteknik som då fanns var det endast möjligt att få fram de bakterier som växer aerobt. Efter jämförelse med fåglar skjutna i Stockholms skärgård kom han fram till att »Tarminnehållets bakteriehalt synes sålunda kvantitativt taget vara direkt beroende af den bakteriemängd, som förekommer i fåglarnas omedelbara omgivning«.

Expeditionen hade även som uppgift att utföra kartografiskt arbete, vilket man startade med redan vid Björnön. På den resulterande kartan har alla de mer betydande deltagarna fått varsin udde uppkallad efter sig, så även Levin. Den benämns numera på norska som Kapp Levin, och där finns nu ett litet hus vilket används för väderobservationer.

Från den andra expeditionen lyckades han också med mötande fartyg leverera reseberättelser som under år 1900 publi­cerades i Svenska Dagbladet. Dessa har återgivits i en skrift av Britt Levin och Lisa Hagman (2018).

Efter disputationen blev Ernst tf laborator i bakteriologi vid Karolinska medico-kirurgiska institutet och efterträdare till Edvard Selander. Där stannade Levin till 1904 då han blev extraordinarie amanuens i Medi­cinalstyrel­sen. Han hade 1899 till 1907 årliga uppdrag av Medicinalstyrelsen vid bekämpande av olika difteri-, tyfus- och hjärnhinneinflammationsepidemier, och han ledde under dessa år även flera kurser om pest och kolera.

Året 1901 inrättades Stockholms stads hälsovårdsnämnds bakteriologiska laboratorium i huset Klara Västra Kyrkogata 3B. Dess förste föreståndare var fram till 1907 Isak Jundell. Laboratoriet var i första hand avsett för att undersöka förekomst av bakterier i livsmedel, men redan från början tycks diagnostiska prov från patienter ha dominerat verksamheten. Detta framgår tydligt av den detaljerade redovisningen 

från det första årets verksamhet, som finns att läsa i förste stadsläkarens berättelse (Andersson; 1902). De flesta undersökningarna kostade 1 krona, om inte »den undersökte synes befinna sig i sådana omständigheter att undersökningen bör utföras kostnadsfritt«. Denna redovisning innehåller också mycket praktiska anvisningar och synpunkter på insändandet av prov. I huvudsak kunde laboratoriet undersöka förekomst av difteribakterier, tuberkelbaciller och gonokocker samt utföra Vidals tyfoidserumprov. De sammanlagda antalet insända prov år 1901 var 1764 stycken.

Det framgår också av ovannämnda berättelse att tre doktorer – Almqvist, Anna Stecksén och Alvén – utfört vetenskapliga undersökningar på laboratoriet med syfte att publicera resultaten.

Efter sju år efterträddes Jundell av Alfred Pettersson, som skötte laboratoriet fram till 1909 då han utsågs till professor och chef för Statsmedicinska anstaltens bakteriologiska laboratorium (sedermera Statens bakteriologiska laboratorium, SBL). Han efterträddes då av Ernst Levin som föreståndare, och Levin behöll denna befattning till sin död.

Ernst Levin tyckte att han blivit illa behandlad av de sakkunniga i de utlåtanden som de avgivit till Medicinalstyrelsen när föreståndartjänsten för det blivande SBL tillsattes. Hans synpunkter finns publicerade i en liten skrift på 13 sidor, under titeln »Vördsamma påminnelser angående Kongl. Medicinalstyrelsens förslag till föreståndarplatsen vid den Statsmedicinska anstalten«. Han riktar främst sina anmärkningar mot professor Almqvist och anser att »Hans sätt att uppfatta sakkunniginstitutionen ger mig skäl tro, att, om denna institution skall behållas borde även de sakkunnige uppsättas på 1: sta, 2:dra och 3:dje rummet«.

Under åren efter 1909 fram till sin död 1934 drev Levin även ett företag, AB Svenska seruminstitutet, och hade en mottagning eftermiddagar på Dalagatan 1C, 1 tr. Han tycks mest ha ägnat sig åt försäljning av anti-sera att användas vid olika sjukdomstillstånd som difteri, tetanus och rabies. Under 1922 utbröt en häftig strid mellan Statens bakteriologiska laboratorium och Seruminstitutet om leverans av difteriserum till Medicinal­styrelsen, vilket slutade i en kompromiss (Svenska Dagbladets arkiv 1920).

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Författaren är brorsbarnbarn till Ernst Levin.

Sveriges första bakteriologer började studera i Uppsala

Det är ett allmänt känt faktum att den franske nationalidolen Louis Pasteur (1822–1895) i hela världen räknas som bakteriologins fader. Svenska läkare kom tidigt i kontakt med honom och fick utbildning av honom och hans medarbetare. Det institut som hade tillkommit på ett förslag från Pasteur – efter hans framgångsrika försök med rabiesvaccination – utvecklades till en internationell skola för bakteriologer. Efter Pasteurs död övertogs ledningen av hans medarbetare Émile Roux (1853–1933).

I Nordisk familjebok, Uggleupplagan, (1904), finns en omfattande artikel om bakteriologi. Av signaturen framgår att den är författad av Wallis, C, extraordinarie professor vid Karolinska institutet. Han gjorde sig känd som en flitig skriftställare och nykterist, och hade redan 1879 publicerat »Hygieniska undersökningar ang. luften i Stockholms teatrar och kaféer«.

En kortfattad beskrivning av hur bak­teriologin utvecklades i Sverige finns i »Svenska Läkaresällskapet 175 år«, som utgavs 1983. Denna har skrivits av Gösta Tunevall, den då högt respekterade professorn i klinisk bakteriologi vid Karolins­ka institutet. På Wikipedia finns en lista av personer som lämnat bidrag till bakteriologins framväxt i Sverige (kategori: Svenska bakteriologer = 14 personer). Vem som åstadkommit denna lista får man inte veta, och den koncentrerar sig på dem som har fått professurer. Källmaterialet består av olika biografiska lexika.

Den som först ägnade sig åt bakteriologi i Sverige torde ha varit Edvard Selander (1846–1931) (Wikipedia, 2016). Han studerade både i Uppsala och Stockholm och disputerade 1887 på avhandlingen »Luftundersökningar vid Waxholms fästning 1885–1886«. Han blev docent och utsågs sedan till laborator i bakteriologi vid Karolinska institutet 1895.

En annan tidig bakteriolog var den något yngre Ernst Almqvist (1852–1946), prästson. Även han började sina medicinstudier i Uppsala, men flyttade därefter till Stockholm där han avlade medicine licentiat­examen 1881. Året efter disputerade han på avhandlingen »Tyfoidfeberns bakterie«. Han studerade hos Louis Pasteur, blev sundhetsinspektör i Stockholm och därefter förste stadsläkare i Göteborg. 1891 utsågs han till professor i allmän hälsovårdslära vid Karolinska institutet. Han var även flitig författare till skrifter i ämnen som »Ärftlighetslagarna och deras betydelse för samhälle och rashygien« (1912).

Bland de första är även Carl Sundberg (1859–1931) som också studerade medicin i Uppsala och disputerade 1892 med »Undersökning öfver möjligheten af mikrobers inträngande genom den oskadade tarmslemhinnans yta«. Han skrev även 1895–1897 läroboken »Mikroorganismerna från läkarens synpunkt«, som 1915 utgavs omarbetad med titeln »Medicinsk bakteriologi och immunitetslära«.

Till den andra generationen av bakteriologer i Sverige får man räkna Alfred Pettersson (1867–1951). Denne genomförde sina studier i Uppsala och disputerade 1900 på en avhandling »Über das Konservieren von Fisch und Fleisch mit Salzen«.  Även han blev laborator i bakteriologi vid Karolinska institutet 1904 och utnämndes 1909 till professor och föreståndare för Statsmedicinska anstaltens bakterio­logiska avdelning.  

Anledningen till att alla påbörjade sina studier i Uppsala var att fram till 1908 var det obligatoriskt att avlägga den medicins­ka filosofiska examen vid ett
universitet innan de medicinska stu­dierna fick påbörjas vid en högskola
som Karolinska institutet.