Illustration: Colourbox
Som allmänläkare har man förmånen att få betyda mycket för många. För en hel del patienter är man ovärderlig och en trygg punkt i tillvaron. Man får beröm och visas uppskattning, och det ultimata beviset på att man har en patients förtroende är när man börjar tillfrågas om råd avseende helt andra saker än sjukvård.
Det är en stor ynnest att få ta del av så många människors liv, tankar och känslor. Att få lyssna på och iaktta hur olika personer tänker och formulerar sig kring olika problem. Att få höra människors livshistorier. Det är som att varje dag få vara på en rolig fest, men där du slipper kallpratet och i stället direkt får höra det intressanta.
Bland det bästa som finns är att få se lyckan och lugnet i ögonen på vissa äldre patienter när de får syn på en i korridoren och inser att man är tillbaka från semestern. Då är det som att axlarna sjunker ner på dem, de andas ut och hela deras uppenbarelse utstrålar: »Nu är doktor Magnus tillbaka, då kommer allt att ordna sig.« Det kommer det naturligtvis inte att göra, även om jag önskar att så vore fallet. Men bara att lyckas få några patienter att känna så gör att allt tungt känns värt det.
Vårt jobb är intellektuellt stimulerande, och egentligen finns det inga gränser för hur mycket man skulle kunna optimera en medicinlista. Jobbet är också komplext och mångfasetterat på så sätt att man ständigt måste ha patientens, vårdcentralens, samhällets och sitt eget bästa i åtanke. Saknar man något av dessa perspektiv fungerar man inte som allmänläkare.
Man lär sig hela tiden nya saker av pålästa patienter, genom att handlägga
krångliga patienter, konsultera andra specialister och genom utbildningar och kollegiala diskussioner. Ju längre tid man jobbar och ju mer man lär sig, desto bättre blir man på att skräddarsy behandlingar och insatser.
Hur mycket ska jag bråka med 60-årige Bengt om hans metabola syndrom och hans vinpimplande utan att tappa behandlingsalliansen? Hur mycket vågar jag sänka 90-åriga Sveas blodtryck för att optimera hennes hjärtsviktsbehandling utan att hon blir yr, faller och slår i huvudet? Hur mycket ska jag egentligen utreda 40-åriga Lisas viktnedgång på fem kilo senaste året för att inte missa något men samtidigt inte överutreda, ge upphov till onödig ångest och slösa på samhällets resurser? Dessa problem ställs vi inför flera gånger varje dag.
Som allmänläkare är man i stor utsträckning sin egen chef. Om man som jag har turen att jobba på en relativt liten och välfungerande mottagning har man en stor frihet att lägga upp arbetet som man själv vill. Man bestämmer sina arbetstider, vad man vill handlägga själv och vad man behöver remittera. Man har också stor möjlighet att påverka, förändra och förbättra på arbetsplatsen.
Jag skulle aldrig vilja jobba som någonting annat än allmänläkare. För mig är det ett drömjobb. Jag tror och hoppas att vi inom en snar framtid kommer att få se en klart förbättrad arbetssituation för allmänläkare i Sverige, och jag tror att politikerna äntligen på riktigt börjar inse vikten av en fungerande primärvård. Då kommer mitt jobb att bli ännu roligare. Och jag hoppas innerligt att det finns många unga läkare som åtminstone överväger att ge allmänmedicinen en chans. För det är ett otroligt roligt, stimulerande och viktigt jobb där man betyder så mycket för så många och där man verkligen kan göra skillnad i människors liv.
