»Hade jag vetat att den skulle bli så bra så skulle jag inte bråkat om det.«

Det var min gamle chef, professorn i medicin vid Karolinska institutet Henrik Lagerlöf, som sa något i den stilen när det första numret av Journal of Internal Medicine, förkortat till JIM, hade kommit ut i januari 1989. Striden om att byta namn från Acta Medica Scandinavica hade pågått sedan året före och slutade inte förrän året därpå.

Acta Medica Scandinavica var en fortsättning på tidskriften Medicinskt Arkiv, som startades av den tidigare rektorn för Karolinska institutet Axel Key 1863. 1869 hade den namnändrats till Nordiskt Medicinskt Arkiv. Efter uppdelning i en medicinsk och en kirurgisk del 1901 blev den medicinska delen en egen tidskrift 1919 med namnet Acta Medica Scandinavica. Den hade alltså gamla anor och var kopplad till Karolinska institutet genom att stadgeändringar skulle godkännas av institutet.

Jag blev medlem i Föreningen för utgivandet av Acta Medica Scandinavia 1982, valdes in som suppleant i styrelsen vid årsmötet 1987 och blev då även medlem av redaktionen. Eftersom föreningsmedlemmarnas uppgifter endast var att välja styrelse och nya medlemmar var intresset för att vara medlem ganska litet. Årsmötet var inte heller något som medlemmarna längtade efter, varför styrelsen måste anstränga sig för att få medlemmar utanför styrelsen att delta. I april 1988 hade föreningen 62 ledamöter, men av dessa var 31 pensionerade, 2 bosatta utomlands och 11 styrelseledamöter eller revisorer. Endast 18 utanför styrelsen var i aktiv tjänst.

Redaktör var professorn i medicin vid Karolinska institutet Lars-Erik Böttiger, allmänt kallad Larsa. Han var mycket aktiv och hade många idéer för att göra tidskriften bättre. Konkurrensen om de bästa manuskripten hade hårdnat.  Tidskriften, som publicerades av förlaget Almqvist & Wiksell, gick med förlust år efter år. Som väl var hade föreningen en understödsfond med god ekonomi, men den kunde ju inte i evighet täcka förlusterna. Tillsammans med ordföranden i föreningen, professor Leif Hallberg från Göteborg, satte Larsa igång med förändringsarbetet. I juni 1988 meddelade han redaktionen och styrelsen att han hade förhandlat med Blackwell Scientific Publication och hade möjlighet att teckna kontrakt med detta förlag för ett övertagande av publiceringsansvaret från Almkvist & Wiksell. Styrelsen beslutade i enlighet härmed, och utgivningen övertogs av Blackwell den 1 januari 1989. Larsa ville även internationalisera tidningen. Hittills hade den i huvudsak varit skandinavisk. Han ansåg att det var nödvändigt att bilda ett internationellt »editorial board«. Efter hårt rekryteringsarbete bildades detta med toppforskare från större delen av den vetenskapligt aktiva världen. 

Leif och Larsa satsade på att organisera och finansiera minisymposier som skulle resultera i översiktsartiklar i viktiga aktuella ämnen, som i sin tur skulle leda till fler citeringar och därmed höjning av impaktfaktorn – måttet på tidskriftens kvalitet. I sin tur borde detta leda till fler originalartiklar med hög kvalitet.

Larsa och Leif föreslog emellertid styrelsen en än mer revolutionerande förändring: tidningen borde byta namn. Namnet Acta Medica Scandinavica rimmade dåligt med en internationalisering. Namnbytet diskuterades vid ett styrelsemöte redan den 25 april 1988. Larsa hade undersökt alla tänkbara namn och just nu fanns ett perfekt sådant ledigt – Journal of Internal Medicine. Många andra namn diskuterades, och något beslut fattades inte. Larsa ville emellertid skynda på ärendet och den 25 juli 1988 togs ett beslut per capsulam i en enig styrelse att föreslå föreningen namnet Journal of Internal Medicine, och en kampanj startades bland medlemmarna för att få stöd för namnbytet.

Även om namnändringen av tidningen i sig inte innebar något behov av en stadgeändring var det i praktiken nödvändigt, eftersom föreningens namn måste ändras från »Föreningen för utgivandet av Acta Medica Scandinavica« till »Föreningen för utgivande av Journal of Internal Medicine«. För att ändra stadgarna krävdes beslut med 2/3 majoritet på årsmötet samt därutöver godkännande från Karolinska institutet. Det senare hade Larsa och Leif redan ordnat genom ett brev till institutets medicinska fakultetsnämnd, som den 28 november 1988 (i praktiken genom enväldigt beslut av dekanus Sten Orrenius) tillstyrkte stadgeändringsförslaget. Föreningen kallades till ett extra sammanträde den 15 december 1988.

Kanske hade Larsa räknat med motstånd, men inte av den styrka som det blev. Min nu pensionerade tidigare chef Henrik Lagerlöf, 81 år gammal, tog ledningen. Han engagerade sin kollega och före detta chefen för medicinkliniken i Umeå, professorn Nils Törnblom, som hade pensionerats 1977, för att förhindra namnbytet. Jag och Göran Holm, som nu innehade de två professurerna i medicin vid Karolinska institutet, satt båda i styrelsen (jag som suppleant) och var beredda att ge stöd till förslaget.

Leif öppnade frågan och Larsa redogjorde för bakgrund – sjunkande försäljning av tidskriften, ökande konkurrens och sjunkande impaktfaktor. Henrik tog nu till orda och sågade förslaget. Namnbyte ökade inte kvaliteten. Namnet Acta Medica Scandinavica hade fungerat bra sedan 1919 – något att bygga på. Nisse Törnblom fortsatte på samma spår. Därefter yttrade jag mig och sedan Göran Holm. Jag argumenterade i Larsas spår och meddelade att jag skulle ställa min plats till förfogande om namnbytet inte blev antaget. 

Giganten inom svensk medicin, professor Jan Waldenström i Malmö, var inte närvarande, men han hade skickat ett långt brev till mig redan den 2 december där han inledde med att »Vad namnbytet beträffar kan jag alls ej inse det lämpliga i att Acta Medica bryter sig ut ur serien av skandinaviska Actor«. Han hade i många år varit huvudredaktör, och hans ord vägde tungt. I fortsättningen av brevet finns emellertid en öppning, och han säger att »mycket skulle vara hjälpt om man hade förstått att kalla tidskriften »European Journal of Medicine«. Detta förslag hade vi också haft, men Blackwell hade varnat oss för att ha en regional beteckning. I minnet hade jag att Jan hade publicerat några av sina banbrytande arbeten i Acta Medica Scandinavica redan på 1950- och 1960-talen, bland annat det som handlade om »benign monoklonal gammapathi«. Min egen tolkning av hans brev var att han egentligen stödde förslaget, om än med viss tvekan. Jag svarade med ett par sidor där jag uttryckte stor förståelse för hans synpunkter, men sedan argumenterade i enlighet med styrelsens förslag.

Förslaget vann med tillräcklig majoritet, endast två röstade mot – Henrik Lagerlöf och Stina Björk. Egendomligt nog la Nisse Törnblom ned sin röst tillsammans med Ed Varnauskas. Nio röstade för, nämligen närvarande styrelsemedlemmar samt Per Björntorp, Anders G Olsson och Torbjörn Lundman.

Larsa hade nu på begäran, och med hjälp av redaktion och styrelse, fått förslag på personer från de svenska universitetssjukhusen till ett nationellt vetenskapligt råd, som skulle komplettera det internationella »editorial board« och samtidigt skapa lokal kunskap om tidningen så att nationella forskare skickade sina bästa arbeten till Journal of Internal Medicine. Problemet var att de flesta inte var medlemmar. Föreningen måste därför välja in dessa personer i föreningen. 

Medlemmarna sammankallades därför till ett möte den 7 februari 1989, med endast 2 punkter på föredragningslistan, nämligen inval av 19 nya medlemmar och godkännande av protokoll från föregående möte då man tagit beslut om stadgeändringen.

Tjugofyra medlemmar hade mött upp. Sekreteraren Olof Edhag läste upp hela protokollet; två sidor där ordföranden beskrivit bakgrunden till namnändringsbeslutet. Det blev återigen en livlig debatt. Nu var Jan Waldenström närvarande. Han yttrade sig nu något kryptiskt om namnändringen, men jag uppfattade hans inlägg i debatten som huvudsakligen positivt. Kanske hade vår korrespondens bidragit till denna halva omsvängning. 

Av de 24 närvarande medlemmarna röstade 17 för inval av de nya, medan de som protesterade mot både procedur och namnändring nu också protesterade mot inval av nya medlemmar, nämligen Stina Björk, Härje Bucht, Henrik Lagerlöf, Birger Strandell (tidigare huvudredaktör) och Nils Törnblom. Trots motståndet blev det alltså majoritet för inval av de nya medlemmarna och man kunde bilda ett nationellt vetenskapligt råd för Journal of Internal Medicine. 

Namnändringen var ju redan i hamn sedan föregående möte i december 1988, så striden borde nu vara över. Så var dock inte fallet.

Vid det ordinarie årsmötet den 10 mars 1989 skulle ny styrelse väljas. Ingen i den gamla styrelsen hade ställt sin plats till förfogande – alla önskade således bli omvalda. 

Mötet var nog det största i föreningens historia: 29 medlemmar hade mött upp, och Karolinska institutets ansvarige representant Mari-Ann Ahlström hade adjungerats för att på plats kunna bilda sig en uppfattning om allt hade gått rätt till. Nils Törnblom anförde nu de kritiska styrkorna. Henrik verkade ha gett sig – kanske hade han ändrat sig redan före mötet. Han hade sett det första numret av Journal of Internal Medicine, som utkommit i januari. 

I protokollet står att »Henrik Lagerlöf och Lars Werkö konstaterade att det första numret av Journal of Internal Medicine ser mycket bra ut«, vilket måste vara korrekt eftersom Lars Werkö, känd professor i medicin i Göteborg och senare vice vd i AB Astra, justerade protokollet. Detta hindrade inte honom, Henrik Lagerlöf och Nisse Törnblom att rösta mot ansvarsfrihet för styrelsen. Denna beviljades dock med 15 röster mot 3. 

Det var efter mötets avslutande som Henrik gick fram till mig och yttrade det som inleder denna essä: »Hade jag vetat att den skulle bli så bra så skulle jag inte ha bråkat om det.«

Man hade anledning att tro att motståndet mot namnändringen nu var nerlagt – Henrik hade ju konstaterat att tidskriften hade blivit bra. Så var dock inte fallet. Bengt Fagrell, som valdes till sekreterare och medlem i föreningen vid årsmötet den 23 mars 1990 efter att Olof Edhag avsagt sig omval, vittnar om hur han svettades med protokollet efter det turbulenta mötet. Henrik var på krigsstigen igen och hade före sammanträdet skickat in en lång skrivelse där han hävdade att namnändringsbeslutet inte hade vunnit laga kraft eftersom endast dekanus och inte fakultetsnämnden hade yttrat sig i ärendet. Nu var emellertid Göran Holm förberedd. Han hade varit i kontakt med fakultetsnämndens sekreterare Britt-Louise Östberg och kunde meddela att fakultetsnämnden de facto hade behandlat ärendet och beslutat som dekanus.

Motståndet mot namnbytet tog efter detta årsmöte definitivt slut, och Journal of Internal Medicine kunde påbörja sitt segertåg. 1993 avgick Leif som ordförande på egen begäran, och ett par år senare avgick Larsa som huvudredaktör. Jag efterträdde Leif som ordförande och Göran Holm blev huvudredaktör, efterträdd 2006 av Ulf de Faire. 

Tidningen fortsatte sin framgångssaga. Vi satsade mer på översiktsartiklar och fick efter hand bättre originalartiklar – allt eftersom impaktfaktorn steg från under 1,0 1990, till 5,94 2009, året då jag avgick. Resten är nutidshistoria. Med radarparet Ulf de Faire och Bengt Fagrell som redaktör respektive biträdande redaktör och Ulf Smith som ordförande sedan min avgång 2009, har impaktfaktorn fortsatt att stiga år efter år till nu svindlande 7,98 – i klass med de stora amerikanska drakarna. Hur stor del namnändringen har haft i framgången går naturligtvis aldrig att avgöra, men betydelse har den haft, det är jag övertygad om.