Våra liv utgörs av ögonblick av vardagliga upprepningar som man snart har glömt. Men i det oväntade och annorlunda skapas det oförglömliga. Det räcker med att kasta in något litet som är annorlunda för att hjärnan ska haja till, så att just den stunden, den dagen, blir något man bär med sig långt senare.

Under studietiden märkte jag att det är lättare att komma ihåg det man läst på ett ödsligt café en lördagsmorgon än sådant man läst en vanlig eftermiddag på universitetsbiblioteket. Och nu, när jag jobbar, märker jag att minnena från en kompledig vanlig gråvardag i en lekpark med barnen blir starkare än de från alla lekparkshelger som rullat förbi. 

På samma sätt är det med minnen av märkliga händelser i juletid. Julen kan förstås i sig innebära ett oväntat – och minnesskapande – avbrott från vardagen. Men när vanliga julhändelser blandas med något annorlunda, med det som sticker ut, blir minnesbilderna särskilt starka. Och kanske får man extra många ovanliga jular i sådana yrken som kräver att man ibland arbetar när andra är lediga. Åtminstone har de flesta av mina ovanliga julminnen att göra med mitt yrkes­val.

Jag minns en annandag jul vid ett mikroskop på universitetet, under utbildningens tidiga terminer. Snitt från olika vävnader i en sliten trälåda. Tystnaden. Ljussken från en plastjulgran i hörnet av den öde korridoren utanför mikroskopirummet. Alla kursare som åkt hem över julhelgerna och jag som var kvar, som jag var de flesta av mina jular under studieåren. Jag hade små barn och resan hem var lång, tiden knapp; släkten reste till oss i stället. Och när de lekte med mina barn fick jag äntligen tid att läsa till tentor. 

Jag minns min spända mikroskoperingsnacke och känslan av objektglas mot fingertopparna, men mest minns jag hopplösheten. Vanmakten inför alla dessa celler. Hur jag på allvar undrade om det var här min läkarkarriär slutade – besegrad av olika sorters epitel.

Och på vägen hem genom klar och kall vinterkväll, när det just fryst på efter att ha varit slask, betraktade jag den nysandade isen. För min trötta blick blev gruskornen cellkärnor, hjärnan sökte mönster, undrade vilket organ det här snittet kom från, tills jag mindes att det bara var en väg.

Sju år senare håller jag hårt i minnesglimtarna, plockar fram dem när annat i mitt yrke känns svårt. För att påminna mig själv om att vara tacksam för att det finns sådant jag har bättre fallenhet för än histologi. För att påminna mig om att jag har klarat sådant som tycktes hopplöst förut. Och för att inte glömma bort att mitt yrkesliv inte har kommit gratis. Hur jag har kämpat och längtat för att få göra det jag håller på med. 

Jag minns en praktikperiod under den internmedicinska terminen, de sista dagarna före julledigheten. Alla patienter som ville hem och fira jul – som, så fort de fick chansen, berättade för mig och den rondande avdelningsläkaren om barn och om barnbarn. Historier om treåringar som lät som historier om treåringar alltid gör. Det finns nog ingen tid i livet då man inte blir hänfört varm inuti av att en kavat liten unge kan stanna upp för att sticka sin hand i ens egen.

Men tydligast minns jag henne som stack ut. Den sköra nittioåringen som inte skulle få åka hem. Allvarlig infektion med oklart fokus, inga värden på väg åt rätt håll trots bredspektrumantibiotika. »Kommer jag hem till jul?«, frågade hon precis som de andra. Men när vi skakade på våra huvuden, när vi beklagade, då glimrade det till i de trötta ögonen. Med en pust andades hon ut. Lyckades till och med le. »Åh«, sa hon, »det var skönt att höra. Att få ha någon som tar hand om mig. Nu när det är jul, och allt.«

Jag minns hur det varatt föda två av mina barn i juletider. Den särskilda stämningen hos personalen, både på förlossningen och BB. Lugnet i lågsäsongen, den varma stämningen, den särskilda sortens gemenskap som kommer av att arbeta när andra är lediga. Jag minns hur jag såg det de hade tillsammans och tänkte: det här vill jag ju också ha.

Och sedan blev jag klar med min utbildning, började gå jourer, arbeta under högtider, och fick uppleva just det där. Den särskilda känslan tillsammans med kollegor en dag på jobbet som inte är som alla andra dagar. Möten med patienter med en särskild sorts tacksamhet.

Julhögtiderna i år ägnar jag åt att skapa andra minnen än mina egna. Tacksam över att jag inte längre behöver passa på att plugga. Med födelsedags­firanden av mina två julungar och med en treårings resoluta hand i min, lika hänförelsevärmande varje gång.

Men till alla arbetande under jul och nyår skänker jag en särskild tanke. Jag hoppas att ni får njuta av det säregna som vilar över att jobba de här dagarna, och att ni kommer ihåg att för vissa av patienterna kommer det att vara precis som för den sjuka nittioåringen. Att mötet med er blir den bästa julklappen. Att äntligen – och på självaste julafton, till och med – få vila i tryggheten att vara omhändertagen.