När den tjugotreårige läkaren John William Polidori 1819 slog upp aprilnumret av New Monthly Magazine blev han både glatt överraskad och förfärad. Han hade fått positiv kritik för sin diktsamling »Ximenes, the Wreath«, och recensenten såg fram emot att följa »denna lovande talang« framöver. Men han såg också till sin häpnad att ett av hans tidigare verk, »The Vampyre, a Tale«, refererades men attribuerades den romantiske ikonen Lord George Byron. Novellen, som utlovades att senare presenteras i tidskriften i sin helhet, hade tillsänts redaktionen av en engelsk turist som följt Lord Byron och hans entourage i spåren i Genève. Denne hade fått manuskriptet av grevinnan Breuss, som hade haft det i sin ägo. Att det osignerade manuskriptet tillerkändes Byron av tidskriften kan dock ha sin förklaring.

När Lord George Byron (1788–1824) lämnade England den 24 april 1816 till följd av skandaler och rättsprocesser tog han med sig en personlig läkare. Valet föll på den unge John William Polidori (1795–1821), inte bara för att Polidori var ung och sällsynt vacker, utan för att han dessutom talade italienska.

John Polidori föddes 1795 i London. Fadern Gaetano Polidori hade utvandrat från Italien sex år tidigare och gift sig med engelskan Anna Maria Pierce. Gaetano hade stora förhoppningar på sin son och sände honom till den katolska internatskolan Ampleforth Lodge i Yorkshire. Fadern insisterade på att John därefter skulle läsa medicin, och för katoliker var universitetet i Edinburgh det enda alternativet. Unge Johns håg stod emellertid mer till humaniora, särskilt dramatik och poesi. Han led under sina föreläsningar, misstrodde undervisningen och ägnade i stället tiden åt att läsa skönlitteratur. I brev till fadern bad han att få slippa sina medicinska studier: »No doctor ever acquired glory – my ambition aims for general fame«, skrev han. Varpå fadern svarade: »Return to your reason. If you will be mad, wait until I am dead.«

Vid 19 års ålder doktorerade Polidori med en avhandling om sömngång. Efter fyra tröstlösa år i Edinburgh tog han sin examen den sista juni 1815. När han kom tillbaka till London fick han veta att han för att få praktisera medicin i staden behövde ta den lokala examinationen, vilket man inte fick göra före 26 års ålder. Han var bara tjugo. Erbjudandet att följa med Byron till Italien föreföll då som ett lockande alternativ.

Trots en rad svårigheter nådde Byron och Polidori fram till Genève en månad efter avresan från Dover och tog in på Hôtel d’Angleterre. Då hade redan Percy Bysshe Shelley (1792–1822), Mary Woll­stonecraft (1797–1851) och hennes halvsyster Claire Clairmont (1798–1879) samt Shelleys tre månader gamle son William etablerat sig där.

Shelley och Byron, som träffades i Genève för första gången, fann omgående varandra. De gjorde utflykter med båt eller vandrade i bergen tillsammans. John blev kvar i hotellets omgivning med Mary och Claire, som hela tiden trånade efter sin älskade Byron. Byron och Claire hade haft en relation i England, men Byron hade dragit sig ur den. Även nu gjorde han allt han kunde för att undvika henne, i alla fall under dagtid.

I början av juni flyttade Shelley med familj till en tvåvåningsvilla, Maison Chappuis vid Genèvesjöns sydvästra strand. Även Byron var angelägen att flytta från Hôtel d’Angleterre. Efter två veckor hittade han ett lämpligt hus i närheten: Villa Diodati, som han hyrde i sex månader.

Året 1816 har gått till historien som »året utan sommar« på grund av den plötsliga och dramatiska klimatförändringen som drabbade norra halvklotet efter ett explosivt utbrott av vulkanen Tambora i nuvarande Indonesien. Mängden vulkanisk aska gjorde att solljuset hindrades att nå jordens yta, vilket orsakade missväxt, epidemier, hungersnöd och upplopp i hela Europa. 

Kvällen den 16 juni var det följaktligen dunkelt, och dessutom föll ett ösregn. Mary, Claire och Percy, John och Lord Byron fördrev kvällen i Villa Diodati med att högläsa spökhistorier. Historierna berörde Byron till den grad att han föreslog att de var och en skulle skriva en spökhistoria och därefter högläsa och utse den bästa av dem.

Lusten till tävling den mörka kvällen i Villa Diodati avtog emellertid snabbt. Varken Percy eller Claire skrev något. Byron tröttnade efter åtta sidor. Däremot enga­gerade ämnet Mary, som två år senare kunde publicera sitt bidrag »Frankenstein, or the modern Prometheus« (1818). John påbörjade sitt bidrag dagen därpå. Men han skrev å andra sidan fram till midnatt, och utgick från en idé som Byron hade framkastat men förkastat och som skulle utmynna i »The Vampyre«.

Vampyren Lord Ruthven är en personi­fiering av Lord Byron. För att tydliggöra detta lånade Polidori namnet Lord Ruthven från ett redan känt verk: »Glenarvon«, skrivet av Lady Caroline Lamb. Hon var en excentrisk dam som tidigare haft en stormig relation med Byron. När den var slut hämnades hon på honom med romanen. Där uppträder en osympatisk figur som alla lätt kunde identifiera som den välbekante skalden och kvinnotjusaren, även om han där fick uppträda under namnet Lord Ruthven.

Relationen mellan Byron och Polidori blev alltmer ansträngd. Byron förnedrade honom publikt, och i stället för läkare blev Polidori allt mer en hunsad uppassare. Han längtade bort från Byron och hans entourage, men ville inte heller återvända till London. Men efter att ha fotvandrat över Alperna till Italien, där han även en kortare tid fick praktisera medicin, återvände han till England efter att ha varit utomlands i nära ett år.

Det var där han nåddes av artikeln i The New Monthly Magazine och tillskrev tidningen om det misstag de gjort. Till och med Byron själv avsvor sig författarskapet. »Damn the Vampyre, what do I know of Vampyres«, skrev han till sin vän bankmannen och politikern Douglas Kinniard. Nu vidtog en utdragen och komplicerad rättsprocess om vem som hade rätt att publicera »The Vampyre« och hur royalty skulle utbetalas.

Tidningen och förlaget Sherwood, Nee­ly and Jones, som hade tänkt publicera hela novellen, drog ut på förhandlingarna i syfte att krama ut så mycket pengar som möjligt på bekostnad av upphovsmannen. Reglerna i England vid den tiden var att tidningsartiklar inte var belagda med copyright, medan däremot bokförlag som publicerade en artikel eller bok hade rätt till copyright efter att verket blivit registrerat vid Stationers’ Hall. Förlaget hade redan, genom personliga förbindelser, fyra dagar innan man varslade om novellen i tidningen, förvissat sig om rätten att publicera den, vilket registre­rades vid Stationers’ Hall dagen innan tidningen utkom.

Ansvarige utgivaren av New Monthly Magazine tillförsäkrade Polidori, efter flera invecklade och inte helt transparenta turer, 300 pund som royalty för boken. »The Vampyre« blev en omedelbar bästsäljare både i England och internationellt, trycktes i upprepade upplagor och översattes till en rad språk. Långt senare erkändes Polidori som den rättmätige författaren.

Polidori var uppgiven av turerna kring sin bok och han led fortfarande av sviterna från en tidigare hjärnskakning. Efter ett kortvarigt försök att studera juridik tog han sin tillflykt till Brighton. Där förslösade han sina pengar på restauranger och vid spelbordet. Efter tre veckor i Brighton återvände han till föräldrahemmet på 36 Great Pulteny Street i London. Där fanns bara jungfrun Charlotte Reed och Johns gudfar John Deagostini. Denne noterade att Polidori var agiterad och talade osammanhängande under deras gemensamma middag.

Efter middagen bad Polidori jungfrun att ta med en tillbringare upp på rummet och bad samtidigt om att inte bli väckt följande morgon. Strax före lunch dagen därpå öppnade till slut jungfrun dörren till hans rum och fann honom liggande på sängen, fullt påklädd med tillbringaren på en stol bredvid sig. Han andades men var inte kontaktbar.

Två läkare till­kallades, men alla försök till återupplivning var fruktlösa. Polidori hade förgiftat sig med blåsyra den 23 augusti 1821. Inför möjligheten att få begrava honom på helgad mark skrev obducenten inte att han hade begått självmord, utan att han hade dött »by visitation of God«.