Antarktishalvöns bergskedja, täckt av snö och glaciärer, reser sig dramatiskt ur havet framför mig. Men denna jordens fortfarande sista sanna vildmark är hotad, och i förlängningarna av detta hot utgör klimatförändringarna det största hotet mot vår hälsa [1]. Enligt FN:s klimatpanels nyligen presenterade analys kan en halv grads temperaturökning vara avgörande för hundratals miljoner människor. Som doktor på landstingsgolvet önskar man ibland göra en insats, om än begränsad. Jag är glad att jag tog den chansen.

Med stöd av två läkarjobb på Grönland, dels i Diskobukten, dels i Thule, fick jag möjligheten att arbeta som skeppsläkare för Greenpeace på deras missioner till Kongo och Antarktis. Huvudkontoret
i Amsterdam ringde och ville ha mig ombord på deras fartyg »Esperanza«, som inom kort var på väg från Europa ner mot Kongo. På destinationer som Kongo och Antarktis, där möjligheten till evakuering till sjukhus är begränsad, vill man ha en läkare ombord.

Före avresan passade jag på att läsa in mig på några skeppsläkare från historien. 
Polarforskaren Jean-Baptiste Charcot
(son till den kände neurologen Jean Martin Charcot) förliste med sitt fartyg och omkom. Edward Wilson, som följde med Robert Scott till Sydpolen, avled där efter att ha försökt få tag på några av kejsarpingvinens ägg. Henrik Blessing (med Fridtjof Nansen) blev morfinist. Herulf Kløvstad (med Carsten Borchgrevink) blev distriktsläkare i Finnmark och avled av tyoidfeber. Johan C Svendsen (med Otto Svedrup), som rutinmässigt utförde
amputationer efter förfrysningsskador, begick självmord. Alexander Macklin (med Ernest Shackleton) fick obducera sin egen chef efter dennes hjärtinfarkt i Sydgeorgien [2]. Min nära framtid tycktes plötsligt aningen komplicerad.

Greenpeace, en av världens största miljöorganisationer, arbetar för att sätta fokus på globala och regionala miljöproblem. Bland annat arbetar man för att skydda världens hav och skogar mot överfiskning och ohållbart skogsbruk. Men man arbetar också för hållbart jordbruk och för att påskynda övergången från fossila bränslen.

Organisationen startade 1971 med en gammal fisketrålare, och den marina andan lever i hög grad kvar med i dag tre skepp som man kan kalla för »Greenpeaces hjärta« [3,4].

»Esperanza«, en ombyggd rysk brandbekämpningsbåt, är det minst kända skeppet i flottan, och det var ombord på henne som jag infann mig efter att först ha genomgått en grundkurs i säkerhet till sjöss. Efter ett kort besök på huvudkontoret i Amsterdam flög jag via Paris till Kamerun där jag hoppade på »Esperanza« i hamnstaden Douala.

Världen känns ibland liten: precis vid sidan av vårt fartyg i hamnen låg den gamla danska tågfärjan »Dronning Ingrid«. Skeppet ägs i dag av den amerikanska organisationen Mercy Ships och är ombyggt till ett flytande sjukhus [5]. Ombord utför man viktigt biståndsarbete inom medicin och kirurgi. Ofta handlar det om patienter som kanske väntat halva sitt liv på en viktig operation. Med detta fullt utrustade sjukhus, inklusive DT-scanner och en amerikansk kaffebar intill mig, sov jag lugnt den första veckan.

Men snart skulle jag få uppleva känslan att, som en modern Joseph Conrad, segla i den mäktiga Kongofloden. Efter Amazonfloden är Kongofloden den flod som släpper ut mest vatten i världen. Vårt uppdrag var att sätta strålkastaren på ett viktigt område i kampen mot den globala uppvärmningen. 2017 upptäckte nämligen forskare från Leeds universitet att en tredjedel av världens tropiska torvmark finns i Kongo. Den centralafrikanska torvmarken beräknas innehålla koldioxid motsvarande tre år av världens utsläpp från fossila bränslen.

Torvmarksområdena är hotade av uttorkning genom att skogen fälls och omvandlas till åkermark. 2015 utbröt en brand i ett sådant område i Sydostasien, och under två månader släpptes det ut lika mycket koldioxid i atmosfären som EU släppte ut hela det året [6].

Över »Esperanzas« helikopterdäck spände vi en stor duk och förvandlade det till en konferenslokal. Forskare från Leeds universitet presenterade resultat inför flera ministrar från Demokratiska republiken Kongo. Något modfälld blev jag när skogsministern med hög stämma kunde tänka sig att hindra skogsskövling – om resten av världen betalade Kongo stora summor pengar varje år. Men samtidigt förstår jag hur kongoleserna resonerar. Kongo har blivit utsatt för enorma hemskheter under slavhandelns epok och under åren som koloni i den belgiske kungen Leopold II:s välde [7]. Efter att landet blev självständigt tog en korrupt diktator makten. Landet är fattigt och krigshärjat. Min tröst var att se glada skolklasser komma på besök på båten, och varje kväll avslutades med fantastiska solnedgångar.

Efter en vecka satte vi kurs mot grannlandet Republiken Kongo och dess hamn- och oljestad Pointe Noire. Greenpeace hade tidigare utfört protestaktioner i landet, och förmodligen var det därför som landets president förbjöd oss att lägga till i hamnen. Med min kikare kunde jag från däck se enorma timmerlager, och på natten såg jag oljeplattformarna lysa upp nattmörkret – kusten andades oljeboom.

Efter Pointe Noire satte vi kurs mot Las Palmas på Kanarieöarna, där skeppen brukar ligga mellan olika uppdrag. Stämningen ombord var alltid bra och trevlig, trots att man bor trångt och arbetar mycket. Vissa dagar avslutades med ett »swim stop« då fartyget stannade ute till havs och man kunde få sig ett dopp från dörren där lotsarna hoppar av och på. Några musikaliska besättningsmedlemmar satte ihop ett band som ytterligare livade upp stämningen.

Jag fick frågan om jag ville följa med »Arctic Sunrise« på den expedition till Antarktis som skulle inledas 2018. Det skulle bli Greepeaces största aktion någonsin, med målet att sätta press på Antarktisnationerna för att skapa ett marint naturreservat fem gånger Tysklands storlek i det stora Weddellhavet och runtom den Antarktiska halvön. Med ett sådant reservat hoppas man kunna reducera det krillfiske som på sikt hotar överlevnaden av bland annat valar och pingviner (krillen utgör basen i den antarktiska näringskedjan) [8,9]. Jag flög därför till Punta Arenas vid Magellans sund, som är utgångspunkten för forskningsexpeditioner i dessa trakter.

Med en liten miniubåt utforskade vi för första gången havsbottnen i Weddellhavet, och den visade sig vara full av liv. Uppdraget kändes oerhört viktigt, men vår vardag präglades av hårt sjömansarbete, och även som skeppsläkare arbetade jag dagligen som sjöman. Man kan aldrig helt koppla av när man arbetar som medlem i en expedition. Båtar skulle sättas i havet, skeppet skulle städas, material ses över och underhållas, och från bryggan skulle det hållas uppsikt för isberg. Varje dag tjänstgjorde jag på bryggan ihop med den spanske förstestyrmannen Fernando Romo Martín. Bryggan var ofta full av folk med kikare, och där var både skratt och filosofiska diskussioner.

Jag minns när jag vaknade första morgonen efter vår ankomst, efter att i flera dagar av hård sjögång ha färdats över Drakes sund mellan Eldslandet och Antarktis. Mitt i den grå dimman tornar plötsligt två stora bergstoppar täckta av snö upp i diset. Framför mig ligger den antarktiska halvön. I vattnet ser jag pingviner som elegant hoppar fram över vattnet. När dimman lagt sig och solen kommer fram ser jag de majestätiska isbergen, höga som skyskrapor och stora som stadsdelar, omge fartyget. Havet är fullt med valar, fantastiska att skåda.

Arbetet som skeppsläkare innebär en prövning, då man alltid måste vara mentalt redo för att allt kan hända, samtidigt som ens möjligheter att behandla kan vara begränsade. Till mitt förfogande hade jag ett rum som på skeppet kallades för »the hospital« och bestod av en sjukhussäng med tillhörande skrivbord och skåp fullastade med diverse elementära föremål, som utrustning för ventilation och luftvägar, infarter, syrgas, katetrar, sonder.

»Arctic Sunrise« och andra stora fartyg är utrustade med fartygsapotek som lyder under internationella och nationella regelverk för vad som måste ingå. I regel ingår olika typer av basalläkemedel som antibiotika, smärtstillande, kramplösande, antiallergika, bronkvidgande, ögon- och öronmediciner, lokalanestetika, tandvårdsmedel och adrenalin.

Tanken är att styrmän med grundläggande sjukvårdsutbildning – och med hjälp av läkare från land – ska kunna starta olika behandlingar och monitorera tillstånd och om nödvändigt evakuera besättningsmedlemmar som kräver akut vård (den första telemedicinska hjälpen till skepp började i New York 1920 via Seamen Church Institute, och Sverige startade sin radiomedicinska hjälp 1922).

På »Arctic Sunrise« använde vi oss mest av italienska CIRM (Centro Internazionale Radio Medico), som sedan 1935 utan kostnad ger telemedicinsk hjälp till skepp i hela världen. I dag är e-post den vanligaste kontaktformen. Mest för att testa systemet provade jag att skicka några mejl till de italienska läkarna, som svarade inom någon timme. För att få en uppfattning om CIRM:s verksamhet kan nämnas att man enbart under åren 1935–2015 hjälpte cirka 81 000 patienter [10].

Generellt sett är fartyg farliga arbetsplatser där mycket kan hända, inte minst fall-, kross- och ögonskador. Gasutsläpp med ammoniak innebär stor fara. Hypotermi inträffar väldigt snabbt, och fall överbord innebär ofta dödsfall. Säkerhet är därför alltid en prioritet: hjälmar, selar, hörselkåpor och flytvästar används flitigt. Då Greenpeace även utför protestaktioner, där riskerna för skador är stora, måste de som är involverade i dessa vara tränade.

Eftersom Greenpeaces fartyg seglar över hela världen spelar ibland även geografin en väsentlig roll i fråga om möjliga sjukdomar. I områden där malaria är endemisk använder besättningen profylaktisk medicin.  Snabbtest för att diagnostisera malaria finns ombord. Kalla farvatten som Antarktis innebär dessutom risk för förfrysningar.

Då personal skulle vistas nära sälar aktualiserades även den numera sällsynta sjukdomen sälfinger.  Efter en snabb litteraturstudie lärde jag mig att sälfinger, som beror på Mycoplasma phocacerebrale, beskrevs av Bidenknap 1907 och att den förr var ett gissel för jägare, även här i Skandinavien. Obehandlad kan infektionen leda till amputation. Första linjens antibiotika biter inte, men en omgång tetracyklin får bukt med bakterien. Sälfinger är en sjukdom som vi även i dagens Sverige ska ha i minnet i samband med differentialdiagnoser vid fingerinfektioner [11,12]. Som tur var slapp jag behandla sälfinger, men sjösjuka var desto vanligare.  

Det mesta var av allmänmedicinsk karaktär: influensa, pneumoni, ögoninfektion, generell urtikaria, avbiten tand samt ett klämt finger. Men när det nu ändå fanns en doktor ombord passade en del besättningsmedlemmar på att fråga om andra saker – frågor som jag med glädje försökte besvara. Jag ansvarade också för sjukvårdsträningen ombord.

Jag kan ju knappast räkna in mig i den skara polarläkare som jag nämner i min inledning, men att denna Antarktisupplevelse kommer att forma mig för resten av livet är självklart. De senaste fem åren har Antarktis glaciärer smält tre gånger snabbare än tidigare, och det som händer här kan få stora konsekvenser för hela världen. Här i Weddellhavet känner jag kraften men också sårbarheten i såväl landskap som klimat [13,14].