Hur många läser en doktorsavhandling?

I min medelålder befann jag mig plötsligt i slutet av ett avhandlingsarbete där det nu var dags att författa själva ramberättelsen. Att det ens skulle bli så var långt ifrån självklart: ett tidigt forskningsförsök under grundutbildningens första terminer hade till slut landat mig i källaren på patologiska institutionen, där jag tillbringade sommardagar i mörkret vid ett elektronmikroskop. Jag räknade myelinlameller i nervrötter. För hand. När jag emellertid under termin 8 hamnade bland representanterna för den specialitet jag forskade inom, på en så kallad drängkammare (och kände att jag som idrottsointresserad betahanne nog inte skulle vilja ha dessa som framtida kollegor), var beslutet att sluta forska enkelt.

Olika omständigheter förde mig dock tillbaka till just denna specialitet (och en till förresten, litet finare). Omsider snubblade jag över ett forskningsprojekt som uppfyllde det enda kriterium som kunde få mig att börja forska igen: att det var roligt. Studier startades, data insamlades och jag överlevde den obligatoriska treveckors introduktionskursen utan att uppleva den nitiska närvarokontrollen som alltför kränkande. Dessutom var inte alla kurskamrater 20-åringar med prekliniska molekylära projekt, så jag stod ut.

Jag satt nu på biblioteket i min förort och njöt den oerhörda lyxen att få författa fritt på betald arbetstid. Betydelsen av min kommande avhandling för ämnesområdet – ja, för hela den medicinska vetenskapen, faktiskt – växte för var dag i mitt inre. Det var ju ändå något enastående detta, att skriva en doktorsavhandling, och även om jag inte gjorde en direkt koppling noterade jag att över 60 000 personer hade laddat ner Stephen Hawkings arbete samma dag som det publicerats digitalt [1]. Även om vi nu inte råkade vara inom samma fält, så skulle ju ändå resultatet av mina vedermödor vara ett åtminstone till formen liknande dokument …

Det var i detta självuppblåsta tillstånd av vetenskapsmannamässighet som jag gjorde det fatala misstaget att försöka ta reda på i vilken omfattning doktorsavhandlingar i gemen läses. Under en välförtjänt paus från att sätta »p« i texten frågade jag internet just detta, och svaret punkterade effektivt min självupptagenhet. Svaret var mellan 1,6 och 7 personer, handledare och partner inräknade [2, 3].

Nåväl, det där kanske gäller för andras avhandlingar, resonerade jag när chocken lagt sig och bestämde mig för att undersöka detta litet närmare. Om jag infogade en hel mening utan någon som helst relevans mitt i texten borde väl alla uppmärksamma denna och visa att ovanstående inte gällde för just mig? Men att medvetet skriva fel i en doktorsavhandling riskerade förstås att väcka indignation hos någon trätlysten professor, som då kanske skulle lyckas få universitetet att underkänna den retroaktivt. Men som den orädde vetenskapsman jag nu såg mig vara beslöt jag mig för att komma runt detta problem genom att skapa ett forskningsprojekt runt denna inkopierade mening.

Jag författade en forskningsplan (»Few people will read my PhD thesis«), som överlämnades till avdelningens prefekt i god tid före disputationen, och tog sedan helt sonika en mening ur min hustrus kärlkirurgiska avhandling [4] och placerade den på sidan 47 i metoddelen av min [5].

Disputationsakten blev således i viss mening en transportsträcka, åtminstone ur denna studies perspektiv. När frågorna till slut sinade kunde jag vända mig till auditoriet och fråga om ingen möjligtvis noterat något avvikande i avhandlingen? Det hade man inte. Som tur var inrymde studiens design även detta, och efter att medelst powerpoint förklarat studiens upplägg kunde jag ta ett omtag – och då hade ju alla faktiskt uppmärksammat saken!

Tilltaget medförde viss generad munterhet i auditoriet, men det fanns några utfall jag inte inberäknat i studiedesignen.  Den engelske professorn som var min opponent var bekymrad och visade mig sitt opponentexemplar där han skrivit ett stort frågetecken vid meningen. Hans fru var ännu mer bekymrad å hans vägnar tills hon såg att han noterat detta och förstod att han besparat mig det av ren välvilja.

Min handledare hade, liksom flera andra faktiskt, också hittat meningen men avfärdat den som irrelevant. Studien hade inte tagit denna möjliga välvilja i beaktande, och efter att ha slätat över det hela i mitt tacktal till universitetet framåt kvällen (och upprättat opponentens heder) kunde jag konstatera att jag ännu har mycket att lära inom forskningsmetodologin …