Så länge människan och hennes förfäder vandrat på jorden har månen lyst upp natthimlen. Åter och återigen har månen genomgått sina faser, ibland skymt solen och ibland själv förmörkats. En självklar källa till förundran, observation och spekulation. Redan för trettiotusen år sedan ristade stenåldersfolket från Aurignac-kulturen in månens faser på benbitar.  

Astronomins måne

Med månen har vi en lång gemensam historia. För 4,5 miljarder år sedan kolliderade den unga jorden med en okänd planet av Mars storlek. Den okända kallas Theia efter modern till den grekiska mytologins mångudinna Selene. Theia blev väsentligen till småsten och jorden skadades svårt. Delar av jorden och resterna av Theia bildade en ring runt jorden, ungefär som Saturnus ter sig i dag. Med tiden kondenserades stenskravlet allt mer, till dess att månen formats.

Ett avgörande steg i studiet av månen togs vintern 1609. Från kampanilen på en av Venedigs många kyrkor riktade Gali­leo Galilei sitt teleskop mot månen. De teckningar han året därpå publicerade i »Sidereus Nuncius« kom att revolutionera astronomin. Det han såg var inte den perfekt släta sfär som Aristoteles postulerat. Tvärtom var månens yta synnerligen oregel­bunden. Galileos månobservationer var en del i den stora västerländska kampen mellan vetenskap och religion.

När Victor Hugo 1830 besökte observatoriet i Paris blev han illa berörd. Månen framstod som en okänd och kall värld upphängd i den absoluta tomheten. Vad Hugo antydde var ett universum alldeles utan Gud. Något avlägset, kyligt och mätbart, till skillnad från den mystik som under romantiken omgärdat månen. Caspar David Friedrichs berömda målning »Två män betraktar månen« representerar förvisso en helt annan hållning till månen.

Månen i kulturen

En nyligen avslutad utställning på konstmuseet Louisiana, »Månen – fra den indre verden til det ydre rum«, gav en exposé över månen i konsten. Där fanns de trols­ka bilderna från romantiken, men också månen i surrealismen. Astronomi var en viktig inspirationskälla, inte minst i relation till den ursprungliga konst många av surrealisterna tog intryck av. Ett exempel bland många är Max
Ernsts fascinerande skulptur »Moonmad« (t h).  

Månen har sin givna plats också i litteraturen. Atterbom kallade med en pregnant formulering månen för »saknadens väninna och kärlekens vän«. Vid sidan av sensuell och romantisk poesi torde månens främsta litterära hemvist vara science fiction-genren. Ett av de tidigaste verken i den traditionen är Plutarchos »De facie quae in orbe lunae apparet« från det första århundradet. Boken är dels en sammanfattning av den samtida kunskapen om månen, dels en spekulativ skildring av de varelser som lever på månen.

I slutet av sjuttonhundratalet skrev Rudolf Erich Raspe om »Baron von Münchhausens sällsamma resor och äventyr till vatten och lands«. Inspirerad av bröderna Montgolfiers varmluftsballong lät Raspe baronen delta i en expedition till månen där han stilenligt råkade i klistret sedan kungen surnat till och anklagat honom för att ha en otillbörlig relation med drottningen. Ett århundrade senare skrev Jules Verne äventyrsromanen »Från jorden till månen« och H G Wells gav ut »Första männen på månen«. Med dessa bägge verk inleddes den moderna epoken i sf-litteraturen om månen.

Myt och folktro

I de flesta antika kulturer var månen en del av mytologin; som gudom, budbärare, symbol för gott eller ont, för död och återfödelse. Månen var ibland kvinnlig, ibland manlig och tillsammans med solen man och hustru eller syster och bror. Månen förekommer på bilder av Jesu korsfästelse, och månskäran är en viktig symbol för islam.

För grekerna var månen en gudinna, Artemis eller Selene. En antik berättelse lär att Selene var förälskad i den vackre ynglingen Endymion. Zeus lät honom välja sitt öde och Endymion valde då att försänkas i evig sömn utan att åldras. Trist val, kan tyckas. Men Selene var nöjd. Varje natt kunde hon titta till den älskade Endymion där han låg i en grotta och njuta av hans eviga skönhet.

I folktron är månen ofta kopplad till vatten. Månens feminina aspekt relateras till kvinnans menstruationscykel. Att sova i månsken har ofta ansetts direkt olämpligt. Månen knyts understundom till onda makter, inte minst via tron att somliga människor vid fullmåne förvandlas till varulvar. Varulvar möter oss för övrigt redan under antiken. Ovidius berättar i sina »Metamorfoser« om kung Lykaon, som av Zeus förvandlades till varulv efter att ha försökt lura guden att äta människokött. Efter den straffade kungen talar vi om lykantropi när vi beskriver vanföre­ställningen att vara förvandlad till varg eller varulv.

Månen har associerats till växtlighet och växtkraft och så redan hos Plutarchos och Plinius den äldre. Kanske har månens tidvatteneffekt på grundvattnet legat till grund för dessa föreställningar – eller möjligen det extra ljuset vid fullmåne? Hur det än förhåller sig så säger Stagnelius i dikten »Astronomisk fantasi« att »månen ammar med sin astraliska mjölk det späda organiska livet«.

Det är en urgammal föreställning att månen kan påverka människans hälsotillstånd. Redan för fyratusen år sedan sägs i Hammurabis lag att månen hemsöker lagbrytare med straff som inte viker från deras kroppar. Såväl i Mellanöstern som i Indien förknippades månen med lepra, kanske på grund av likheten mellan månskenets vitbleka färg och den sjukes hud. Knut Tallqvist nämner i sitt spränglärda verk »Månen i myt och dikt, folktro och kult« (1948) att några av månens arabiska epitet är »den fläckige« eller »den spetälske«. Han påpekar samtidigt att Bo Carpelan i en dikt skriver att om hösten »samlas alla råttor om spetälsk måne att gnaga«.  

Redan i antiken möter vi den långlivade tanken att månen på något sätt är kopplad till sinnessjukdom och epilepsi. Ett av mångudinnan Selenes epitet var »amersinoos«, vilket betyder den förståndsberövande. Ännu i dag är »lunatic« eller »moonstruck« engelska begrepp för sinnessjukdom, och på danska kan man tala om »maanesyge« när man avser epilepsi.

Månen kan också ge oss hälsan åter. Att plocka läkeörter i månsken om natten ansågs redan av babylonierna öka deras läkande kraft. Månen har också ofta varit en gynnsam kraft vid förlossningar. Hos grekerna var Selene alla barnaföders­kors beskyddarinna. Men då det gäller djur är bilden delvis en annan, då månen har kopplats till missbildningar av olika slag. Så har druvbörd med ett annat namn kal­lats för månkalv.  

Månen i medicinen

Det har skrivits mycket om månens eventuella effekter på människans hälsa. Hippokrates och Aristoteles menade att det fanns ett starkt samband mellan månens faser, menstruationscykeln och den sexuella lusten. Menscykeln startade när månen var i nedan, medan sexualdriften ökade fram till dess att månen var full för att sedan avta.

Det finns i dag inget vetenskapligt stöd för ett samband mellan månen och menstruationscykeln. En sådan koppling skulle ha krävt att kvinnan fått ut något slags evolutionär fördel. Om det hade varit lättare att hitta en partner i fullmånens sken hade det också varit rimligt att ha ägglossning medan månen var kommande. Mot detta talar att andra däggdjur kan ha både kortare och längre menstruationscykler och att primaternas evolutionära historia är miljoner år lång och att månens omloppstid tidigare varit kortare än i dag.

Antikens medicinska auktoriteter hävdade ett samband mellan månens faser och psykisk sjukdom/epilepsi. Efter klara svalkande månskensnätter var markens växter fuktiga av dagg, och i analogi med detta tänkte man sig att månen påverkade kroppsvätskorna och därmed män­niskans psykiska funktioner. Paracelsus studerade sambandet mellan månens faser och sjukdom och hävdade att galenskap var värst vid fullmåne.  Ännu under 1800-talet tänkte man i medicinska kretsar att nymånen hettade upp atmosfären, vilket mjukade upp hjärnan och provocerade fram epileptiska anfall eller skov av psykisk sjukdom.

Framväxten av de stora mentalsjukhusen möjliggjorde relativt noggranna studier av stora patientgrupper. En doktor Moreau redovisade 1854 en femårsstudie på institutionaliserade epileptiker och konstaterade att det inte fanns något samband mellan månens faser och fre­kvensen av epileptiska anfall. Därmed var saken inte avgjord, och ännu under andra halvan av 1900-talet fanns det förespråkare för ett samband mellan måne och själ. De tänkte sig att månens dragningskraft påverkade vattnet i våra kroppar – en tidvatteneffekt som i själva verket är försvinnande svag. Kunskapsläget i dag ger alls inget stöd för ett samband mellan månens faser och psykiskt välbefinnande, psykisk sjukdom eller självmord.

Däremot verkar det finnas en koppling mellan månen och sömnen. En aktuell studie har visat ett samband mellan fullmåne och försämrad sömnkvalitet, till exempel djupsömn, insomningstid och total sömntid. Studien genomfördes under kontrollerade förhållanden, vilket innebar att månljuset i sig kunde uteslutas som orsak.  Det har diskuterats att relativ sömnbrist skulle kunna trigga epileptiska anfall och därmed indirekt knyta samman måne och epilepsi. I det förindustriella samhället var det kanske ett rimligt antagande. Låt oss inte glömma att ljuset från en glödlampa på 100 W är sjuttio gånger starkare än fullmånen.

Anekdotisk information antyder att det är svårare att blodstilla om månen är i nedan. De allra flesta studier talar dock starkt emot. Det har inte gått att styrka ett samband mellan månens faser och förlossning eller förlossningskomplikationer. Det finns heller inget stöd för ett samband mellan månens faser och arbetsbelastningen på akuten.

Månen vandrar sin tysta ban

Månen lyser över oss som den gjort också för våra förfäder. Nuförtiden med betydande konkurrens från städernas ljusföroreningar. Någon direkt påverkan på hälsa och sjukdom har inte gått att styrka vetenskapligt, även om en viss påverkan på sömnen ter sig sannolik. Detta till trots kommer månen att fortsätta fascinera oss. Månen kommer alltfort att lysa för rumlare på väg hem och följa älskande par till porten.