Tidigt på valborgsmässoaftons  morgon 1929 avled Birger Sjöberg på Stadshotellet i Växjö. Den omedelbara dödsorsaken var en dubbelsidig lunginflammation. Den drabbade honom under en djup depression, vars förhistoria gick långt tillbaka i hans liv.

Birger Sjöbergs mest populära verk, vissamlingen »Fridas bok« (1922) och romanen »Kvartetten som sprängdes« (1924), brukar räknas till idylldiktning. Småstadens godmodiga charm och trygga sociala ordning bildar fond. I »Fridas bok« heter stan Lilla Paris och i »Kvartetten som sprängdes« Krutstan; förlagan är hans barndoms Vänersborg. Men Sjöbergs förhållande till idyllen var tvetydigt med mörka undertoner.

Sjöberg föddes den 6 december 1885 som nummer tre av fem barn. De två äldsta syskonen – en flicka född utom äktenskapet och en gosse – hade dock gått bort i späd ålder varför Birger Sjöberg var mellanbarnet i en brödra­skara på tre. Som liten följde han ofta sin mor till den döde broderns (också han döpt till Birger) grav. Tankar på döden blev senare ett återkommande tema i hans diktning; de hörde samman med tidiga upplevelser och depressiva personlighetsdrag hos honom.  

Det saknas uppgifter om hereditet för psykisk sjukdom beträffande Sjöberg. Föräldrarna drev en kläd- och tyghandel under osäkra auspicier, något en tidigare konkurs vittnade om. Modern arbetade i affären, varför Augusta, familjens hemhjälp, kom att ta hand om Birger. Banden till henne blev mycket starka. När Birger var två år tvingade hans gråt henne att stanna kvar hos familjen, trots att hon sökt en annan anställning. Under hela sitt liv var han mycket modersbunden; till fadern var förhållandet däremot ambivalent. Föräldrarna saknade visserligen högre utbildning, men litterära klassiker stod i bokhyllan; man läste, sjöng och uppträdde för varandra.

Sjöbergs skolgång blev en katastrof; han hade koncentrationssvårigheter och fantiserade sig långt bort från klassrummet. Följden blev urusla betyg och skolskräck, som kunde leda till diarré och häftiga kräkningar. Psykosomatiska symtom skulle framgent följa honom vid psykisk press. Redan under skoltiden kom han att nyttja lugnande pulver. En kamrat minns att han ständigt frågade: »Har du brom?« Sjöberg slutade skolan som trettonåring med urusla betyg. Så följde olika anställningar: som lärling på ett tryckeri och fotografiateljé, som springpojke och bodbiträde. Sjöberg fann en kompensation för sina studietillkortakommanden i tillfällighetsdikter och andra texter i satir- och skämttidningen »Frän«, som han under en tid gav ut tillsammans med några kamrater i en upplaga på ett handskrivet exemplar. Med tiden fick han avsättning för sina dikter även i andra tidskrifter.

Sjöberg led av en överdriven benägenhet att känna skuld, som under puberteten kretsade kring onani. Visserligen fick han lugnande besked av en klok läkare, men han såg sig »som en förtappad varelse, en älskling för djävulen«, enligt en kamrats hågkomst. Efter hans död framhöll vännen, tillika hans öron- näs- och halsläkare, Victor Boivie, Sjöbergs »överkänslighet som tärde på honom. Ej blott för andras tankar och ord var han sällsynt sensibel, utan ännu mer ängslades han för att han genom sina ord möjligen sårat någon«. Vid sidan av denna sensibilitet fanns också humor, värme och en stor sällskapstalang.

Ungefär samtidigt som Sjöberg slutade skolan gick föräldrarnas affär ånyo i konkurs. På initiativ av den äldre brodern Gösta flyttade familjen 1906 till Stockholm, där denne etablerat sig som journalist. Genom hans kontakter fick Sjöberg anställning på Stockholms Dagblad. 1907 flyttade hela familjen till Helsingborg, där Sjöberg blev journalist på Helsingborgs-Posten, en anställning som han behöll tills framgångarna med »Fridas bok« och »Kvartetten som sprängdes« gjorde det möjligt för honom att bli en fri författare.

Före publiceringen av »Fridas bok« hade Sjöberg drabbats av tre centrala psykiska trauman: den misslyckade skolgången, den obesvarade kärleken till Karin Lustine samt moderns död 1913. Karin ingick i kamratkretsen i Vänersborg. Sjöberg for ned från Stockholm 1906 för att fria, men fick korgen och förblev ungkarl för resten av sitt liv. Karin har utpekats som förebilden till Frida, men Frida är snarare en idealiserad kvinnogestalt. På Karins avvisande och moderns död följde långdragna perioder av nedstämdhet.

1919 började Sjöberg, upplyft av sina framgångar som vissångare i sällskapslivet, ställa samman »Fridas bok« av äldre – de äldsta från åren strax efter sekelskiftet – och nyskrivna dikter. Ungefär samtidigt börjar ett bipolärt mönster av stämningsförskjutningar, relaterade till hans kreativitetsperioder, avteckna sig. För brodern Gösta berättade han 1920: »det är lynnet också – höga berg och djupa (mycket djupa) dalar, och när jag är ’på berget i sol’ skrifver jag men i dalen, ja, det är inte lönt att tala om det«. 

Skrivperioder med forcerat tempo, ofta nattarbete, följdes av perioder av trötthet, nedstämdhet, sömnsvårigheter och psyko­somatiska besvär i form av hjärtklappning och tryck över bröstet. Lindring var pensionatsvistelser i skogsmiljö och ibland även lugnande medicin som brom.

»Fridas bok« består av tonsatta dikter; till notskriften hade Sjöberg fått hjälp. Boken blev en kritiker- och kassaframgång. Succén fullbordades med turnerande under 1923, då Sjöberg framförde sina sånger till eget gitarrackompanjemang. Han var en suverän estradör med uttrycksfull men återhållen sång och mimik. Det offentliga framträdandet, »att hora med Apollo«, krävde emellertid sin tribut i rampfeber och utmattning som fick honom att ta valeriana och brom. På så sätt blev »Fridas bok« en olycka. Hans olustkänslor framgår av aldrig fullföljda planer på en fortsättning, där Lilla Paris skulle gå under i en jordbävning, revolution eller eldsvåda. Sommaren 1923 drabbades han av en depression, men fortsatte under hösten med turnerandet. En ny depression slog till omkring nyår 1924. Till en annan nära läkarvän, hans familje­läkare Arvid Björkman, skrev han: »Jag har hela tiden varit i spänning. När nu avspänningen kommer blir det väsen i nerverna. Jag är kort sagt osalig, dock mera nedstämd än bullersam.«

In på det nya året kom han dock i gång med »Kvartetten som sprängdes«, en roman på över 700 sidor. Det första utkastet skrevs under cirka 6 månader med kortare avbrott av nedstämdhet, tvivel och apati. Här finns reminiscenser från Sjöbergs olycksaliga skolgång och senare frieri, hans journalistliv, hans misslyckade aktiespekulationer mot slutet av första världskriget samt dödstankar; allt placerat i en mångbottnad och tragikomisk episodroman, där flera öden vävs in i varandra. Romanen blev en ännu större framgång än »Fridas bok«. Men enstaka kritiska recensioner och hans bristande självtillit gjorde att han såg den som ett misslyckande. Sjöberg isolerade sig under sin hushållerska Anna Rosdahls omsorg i Villa Daghill i Ramlösa, hans hem sedan 1921.

Efter »Kvartetten som sprängdes« följde växlande sinnesstämningar. Sjöberg arbetade med olika poetiska projekt, som han delvis förde samman i »Kriser och kransar« – en av de stora svenska diktsamlingarna under 1900-talet. Den blev klar hösten 1926. Idyllen är nu definitivt passé. En nyckeldikt är »Konferensman«, inspirerad av ett tidningsrepor­tage om det stora ekumeniska mötet i Uppsala 1925. Genom en prästs vånda, som kontrasterar mot »denna lugna mötesredlighet«, berör Sjöberg teodicéproblemet, prästens vanmaktskänslor inför församlingsarbetet, världskrigets fasor och sexualiteten som ett nav runt vilket människolivet cirklar. Spänningsfyllda motsatser som leder till ett psykotiskt sammanbrott då »Mudderverk med drypande skopor / vräkte syner jämt ur dyn«.

Sjöberg är ett exempel på det samband mellan bipolärt syndrom och poetisk kreativitet som bland andra uppmärksammats av Kay Redfield Jamison, senast i hennes biografi över poeten Robert Lowell. Hon betonar hypomanin/manin som kreativitetsstimulerande. Sjöberg var hypomanisk i perioder, då skapandet kunde te sig självgående: »Den bygger sig antingen själf eller också bygger det sig icke alls.«

»Kriser och kransar« blev den sista bok som Sjöberg publicerade. Den sålde dåligt och kritiken blev i huvudsak negativ. Sjöberg fortsatte med flera projekt, både dikt och prosa, som förblev ofullbordade. 

I fortsättningen publicerade han bara enstaka dikter och en novell. Ekonomin sinade. I hans stämningsförskjutningar kom depressivitet med självkritik att dominera. I en efterlämnad text identifierade han sig med en »galendansare«, som både blivit kallad geni och pekoralist, och han gav sina böcker nya namn, »Ungdomslätet« (»Fridas bok«), »Buken frodas« (»Kvartetten som sprängdes«) och »Sabbatan« (»Kriser och kransar«), det senare en sammansmältning av »sabbat« och »Satan«. Runt årsskiftet 1928/1929 slutade han skriva. Samtidigt försämrade också depressionen hans allmäntillstånd; han var passiv och mycket sängliggande samt intog lugnande medicin.

På dr Boivies rekommendation for Sjöberg i slutet av januari 1929 till Hook, ett pensionat utanför Vaggeryd, men där vågade man inte behålla honom, varför han skjutsades till Växjö av en vän för att bli bedömd av överläkaren på Växjö hospital, August Granholm. Bakom initiativet stod doktorerna Boivie och Björkman; den senare larmade brodern Gösta Sjöberg i ett brev. Sjöberg placerades på Stadshotellet, dit Anna Rosdahl anlände. Hon fann honom sängliggande och febrig i sviterna av en influensa. Granholm bedömde dock inte Sjöberg som sinnessjuk, men deprimerad.

Av olika källor framgår emellertid att depressionen hade antagit en psykotisk karaktär med stämningskongruenta vanföreställningar om att ha skadat människor genom sin diktning, särskilt »Kriser och kransar«, och fruktan för att hämtas av polis; dessutom en intensiv oro för ekonomin. Vissa uppgifter tyder också på att han hallucinerade och tidvis var förvirrad, sannolikt på grund av febern. Han var självmordsbenägen: vid ett tillfälle försökte han kasta sig ut från förs­ta våningen i hotellet.

Sjöberg blev kvar på stadshotellet, dit provinsial­läkaren Yelverton Tegner, också han vän till honom, kom på dagliga besök. Anna Rosdahl skötte omvårdnaden; hon vakade över honom det sista dygnet – han var då medvetslös.