Jag har aldrig träffat min storasyster. Hon dog två år innan jag föddes. 

Att förhålla sig till minnet av sitt barns död är en av de svåraste utmaningarna föräldrar kan utsättas för. Smärtan kan slå till med kraft när saknaden gör sig påmind. Själv har jag flera gånger under min barndom bevittnat hur min mor plötsligt rusade fram och stängde av radion då en sång, som upprörde henne starkt, spelades. Sedan föll hon i gråt och var omöjlig att nå. Musiken som väckte smärtan var min systers älsklingssång. 

Det tog många år innan jag insåg vad som skedde. Först som vuxen förstod jag att jag hade haft en syster som dog innan jag föddes. Det var mässlingen som tog hennes liv på 1940-talet. Mina föräldrar berättade aldrig om henne. 

Vid läsning av den franska författarinnan Annie Ernauxs bok »Den andra dottern« (L’autre fille, NiL éditions, Paris, 2011) överväldigas jag av likheten mellan hennes upplevelser och mina minnen. 

Ernaux, född 1940, har skrivit ett tjugotal böcker sedan debuten 1974. I »L’autre fille« skriver Ernaux vid 70 års ålder ett brev till sin döda syster. Berättelsen börjar med att hon betraktar ett fotografi av ett spädbarn i familjealbumet som hon länge trodde föreställde henne själv.  Med tiden insåg Ernaux att bilden föreställde systern som dog vid 6 års ålder, två år innan hon själv föddes. Ernaux hade aldrig hört om systerns existens medan föräldrarna levde. För första gången anar hon vid 10 års ålder sammanhanget när hon råkar höra modern anförtro sig åt en annan kvinna:

»Det är en söndag eftermiddag på rue de l’Ecole, i början av den smala gatan som går från baksidan av mina föräldrars kombinerade kafé och speceriaffär ... Denna stund är min mor inbegripen i en livlig konversation med en ung kvinna från le Havre som är på semester hos sina svärföräldrar med sin fyraåriga dotter ... Min mor har troligen följt sin kund ut ur vår affär och fortsätter samtalet. Jag leker kull med flickan Mireille i deras närhet. Jag minns inte vad som fångade min uppmärksamhet, kanske sjönk plötsligt min mors ton en aning. Jag började lyssna och höll andan.

Jag kan inte återskapa hennes berättelse exakt, endast vissa starka meningar har följt mig genom alla år, från den stund då jag dansade och snurrade runt min mor med böjt huvud för att inte väcka misstanke. Orden har fortplantat sig från barndomen som en eld utan hetta.

Hon berättar att de har haft en annan dotter före mig, som dog av difteri vid 6 års ålder i Lillebonne före kriget. Hon berättar om symtomen med andnöden. Hon berättar: Hon dog som en liten ängel.

Hon återger dina sista ord: Jag kommer att träffa den Heliga Jungfrun och den gode Jesus.

Hon säger: Min man tappade förståndet när han hittade dig död vid hemkomsten från arbetet vid raffinaderiet Port-Jérôme.

Hon säger: det är inte samma sak att förlora sin man.

Hon säger om mig: Hon känner inte till det, vi har inte velat göra henne ledsen.

På slutet säger min mor om dig: Hon var mycket snällare än den här.

Den här, det är jag.« 

Därefter är det döda syskonet fortsatt tabu inom familjen och ämnet berörs inte så länge föräldrarna är i livet. Ernaux skriver riktat till systern:

»Du var redan död i två och ett halvt år när jag föddes. Du är himmlens barn, den lilla dottern som inte syns och den som man inte pratar om, alla samtals frånvaro. Hemligheten.« 

Ernaux bearbetar upptäckten och sorgenav vad som berövades henne medan föräldrarna levde. Hon försöker förstå deras beteende 60 år senare. Det är en övertygande berättelse om nödvändigheten av att sörja trots att lång tid har förflutit. Jag överväldigas av likheten med min egen historia och någonstans finner jag en tröst.

Ernaux skriver till systern: »De skyddade sig genom sin tystnad. De skyddade dig. De placerade dig på en piedestal dit min nyfikenhet inte kunde nå. Den skulle annars sönderslita dem. Du var deras helgon. Jag skuldbelägger dem inte. Föräldrar vet inte vad deras smärta gör med det
syskon som fortsätter leva.«

Vid läsningen av dessa rader får mina föräldrars förhållningssätt till sin smärta en rimlig förklaring. Jag hade dock föredragit att de hade förklarat sin sorg och saknad när jag var barn så att jag hade kunnat skapa mig en konkretare bild, och lättare förstå varför min mor plötsligt började gråta när radion spelade. 

Det är kanske också därför jag blir stående framför Edvard Munchs verk »Det sjuka barnet« när jag besöker Thielska galleriet i Stockholm. Hans målning skildrar konstnärens ett år äldre syster Sophie, 

döende i tuberkulos. Edvard Munch omgavs av död och sjukdom sedan barndomen, och återkom ständigt till dessa teman i sitt skapande som tidigare har skildrats i Läkartidningen [1]. Han har också målat motivet med sin döende
syster många gånger under 40 års tid [2].

Tavlan förmedlar en djup känsla av sorg. Sophie halvligger i sin sjukbädd och håller en kvinnas hand, sannolikt mostern med böjt huvud. Kompositionen förmedlar förtvivlan. Det är tyst och endast dödsögonblicket återstår. Allvaret framgår också av konstnärens breda penseldrag och den uppdrivna färgskalan; det röda håret blir rödare än i verkligheten och kombineras med omgivande grön färg. Munch har själv berättat att han målade denna tavla utifrån tre färgminnen: »det vita, det röda och den genomskinliga kinden« som på ett mycket konkret sätt antyder tuberkulosens kroppsliga härjningar. Kuddens vita färg förstärker den gulbleka hyn (berättat av Patrik Steorn, museichef Thielska galleriet).

Inte heller Munchs målning släpper greppet om mig. Är det min mors sorg över sin döende dotter jag ser i bilden? Är det ett försök att se en syster som har funnits? 

Både Annie Ernaux, som efter 60 år skriver till sin döda syster, och Edvard Munchs återkommande målning av sin döende syster talar om ett tydligt behov av att förhålla sig till ett avlidet syskon. Romanen och tavlan kanske också är ett sätt att ge mening åt det liv som de döda syskonen levde. 

Jag erinrar mig ytterligare en målning av ett syskon som inte längre lever, målad för några år sedan av barnläkaren Lina Schollin Ask. Hennes och makens 1,5-åriga dotter Ingrid slutade andas under sömn i plötslig oväntad spädbarnsdöd. Lina var samtidigt gravid med Ingrids lillasyster. Vi var många kring Lina som var oroliga för hur det kommande barnet skulle kunna rymmas i denna avgrundssorg. Lina Schollin Ask, som också är konstnär, målade efter en tid en bild där det döda barnet fick möta sin lillasyster. Även i hennes målning »Mötet« är penseldragen grova och rummet saknar detaljer. Modern själv är målad lågmäld i bakgrunden för att syskonen ska mötas. Tidigare farhågor om lillasysterns plats skingras när jag betraktar målningen.Båda syskonen, det levande och det döda, finns i nuet. De sitter betraktande mittemot varandra. Det nya syskonet behöver inte vänta ett helt liv för att förstå existensen av sitt döda syskon. I motsats till Annie Ernauxs erfarenhet placerade Lina den döda systern på en plats dit det nya barnets nyfikenhet kunde nå, utan att föräldrarna sönderslets. 

I livet finns mycket glädje, men på vägen möter vi också svår sorg att förhålla oss till. Litteratur och konst kan överbrygga det gap som uppstår när sorgen drabbar. Jag finner det mäktigt att se hur skapande med penna och pensel kan öppna stängda dörrar både hos författaren och konstnären, men också hos läsaren och betraktaren. Kulturen är en viktig källa till tröst.