På Akademiska sjukhusets röntgenavdelning återfinns, bland porträtt av professorer och docenter, en något makaber väggdekoration. En inramad reproduktion av en av Sveriges första röntgenbilder, närmare bestämt en sidobild av en skalle med en metalltät främmande kropp belägen vid hjässloben. Bilden kan beskrivas som lite spöklik, eller oskarp för den mer prosaiskt lagde. Under bilden finns en kort förklarande text. Ovanför bilden, i samma inramning, finns en liten genomskinlig behållare med den främmande kroppen – en revolverkula.

Historien om röntgenbilden börjar tidigt på morgonen den 11 augusti 1895 i Bulltorpsskogen nära Gallabergssjön, en halv mil söder om dagens E20 mellan Kumla och Laxå. Mjölnaren Karl Vallgren får syn på hemmansägaren Adam Andersson, som är på väg mot sjön, och följer efter honom eftersom han tror att Andersson ska »göra något ofog där«. De båda männen slår följe, samtalar en stund om vardagliga saker, som vattenståndet i sjön. Emellertid kommer de snart ihop sig. Andersson beskyller Vallgren för att inte ha betalat ett arrende på 6 kronor, medan Vallgren i sin tur anklagar Andersson för att ha stulit mjöl från kvarnen. Vallgren vänder om och börjar gå raskt hemåt längs stigen, men Andersson springer ifatt honom, tar ur fickan fram en revolver och avlossar ett skott i ansiktet på Vallgren, som faller till marken. 

Andersson springer från platsen. 

Vallgrens syster anar oråd när han inte kommer hem, och finner snart sin bror medvetslös på stigen mot sjön. Han är illa skadad i ansiktet. Till att börja med tror man att det rör sig om en olycka, det är halt på stigen och förmodligen har han haft otur och snavat och fallit illa. Vallgren förs med kvällståget till Örebro lasa­ret, där man emellertid konstaterar att skadorna måste ha orsakats av ett skjutvapen. En kula har passerat genom väns­ter öga och stannat i huvudet, utgångshål saknas. Den skadade är medvetslös och kan inte höras av polis. Hans tillstånd beskrivs som hopplöst. Men dagen efter vaknar Vallgren oväntat och kan viskande ange namnet på gärningsmannen, som inhämtas av polis och förs till cellfängelset i Örebro. Man har fortfarande litet hopp om att Vallgren ska överleva.

Den 27 augusti inleds rättegången mot Andersson, med jur kand Axel Mörner som tillförordnad domare. Andersson kommer med allehanda bortförklaringar. Skottet var inte med avsikt, det var i självförsvar, revolvern var förresten gammal och borde inte ha fungerat, han hade inte ens satt dit en knallhatt. Han säger först att han kastat revolvern i skogen, men erkänner sedan att han gömt den i grunden till en lada. Rättegången pågår under flera månader. Vallgrens tillstånd förbättras oväntat, och i september kan han trots att han är klen vittna om händelsen. Andersson i sin tur beskrivs i pressen som virrig, minns inte mycket av händelsen, hans utsagor är motsägelsefulla och bär inte sannolikhetens prägel. 

Häradsrättens dom faller i slutet av oktober och fastställs av hovrätten i december 1895; Andersson döms till 8 års straff­arbete samt till att ersätta Vallgren med 2 000 kronor. Anderssons hustru Kri­stina begär skilsmässa. Hela affären har rönt stort intresse över hela landet, och tidningarna vältrar sig i detaljerna. Journalistiken är vid den här tiden sensationslysten och tvekar inte att offentliggöra detaljer om såväl tragiska olyckor som våldsbrott och självmord. Anonymitet är sällan att tänka på.

Medan fallet väntar på att tas upp i hovrätten upptäcker Wilhelm Conrad Röntgen i Würzburg den nya sorts strålning som kommer att bära hans namn och som ska förändra medicinen för alltid. Även Vallgrens liv kommer att påverkas, men det vet han ännu inget om.

Lagom till julen 1895 har Vallgren återhämtat sig tillräckligt för att – med viss assistans – kunna återvända till hemmet. Han är delvis förlamad i vänster sida, har synfältsbortfall och dysfasi. Kulan befinner sig fortfarande i hans huvud. I augusti 1896 drabbas Vallgren av en tilltagande svår huvudvärk, som slutligen för honom till Akademiska sjukhuset i Uppsala och professor Salomon Henschen. Professor Henschen har med framgång intresserat sig för nervsystemets sjukdomar, och det är förmodligen Vallgrens synfältsbortfall som gör att han den 2 september 1896 skrivs in vid Henschens avdelning. Efter noggrann neurologisk undersökning skickas Andersson till Thor Stenbeck i Stockholm för att med röntgenfotografering fastställa kulans lokalisation. 

Stenbeck är läkare och har tidigt förstått den enorma potentialen i de nya röntgenstrålarna. Redan i början av 1896 har han framställt röntgenbilder av före­mål och går snart vidare till röntgendia­gnostik av människor, vilket sker vid hans privatklinik i Gamla stan. Han har till exem­pel kunnat påvisa frakturer, och har själv avlägsnat en nål ur en kvinnas hand efter lokalisation med röntgenfotografi. Han älskar uppmärksamhet och håller ofta offentliga förevisningar samt figure­rar i tidningarna, som häpnar över den nya tekniken. 

Med hjälp av frontal- och sidobild av Vallgrens huvud kan Stenbeck visa att kulan befinner sig i hjässloben, 4,6 cm till höger om medellinjen. Vallgren skrivs ut från Akademiska sjukhuset utan åtgärd. Hans tillstånd beskrivs som stabilt, men den besvärande huvudvärken gör att det slutligen, efter nästan ett halvt år, fattas beslut om att försöka avlägsna kulan. Det är lätt att förstå varför man tvekar: neurokirurgin var ännu inte född som specialitet, och riskerna med att operera i hjärnan måste anses enorma, de potentiella komplikationerna katastrofala. Uppgiften att utföra ingreppet tillfaller professor Lennander. 

Karl Gustaf Lennander är en kroppsligen och andligen robust kirurg med yviga mustascher, virtuost handlag och enorm arbetskapacitet. Han sover bara tre timmar varje natt, väcks klockan sex om morgonen av en badare befalld att hälla kallt vatten över honom. Han är en av de första i Norden att utföra appendektomi. 

Den 2 februari 1897 förs Vallgren till Lennanders operationssal. Henschen står bakom Lennanders rygg, intresserad och kanske lite ängslig. Ingreppet går i stora drag till som det skulle ha gjort i dag. Man tar upp en benlambå, vilket beskrivs ta 9 minuter. Under lambån finner man sammanväxningar mellan hårda och mjuka hjärnhinnan, och att hjärnan under detta är missfärgad. Lennander kan med hjälp av en nål känna kulan, 1 cm under hjärn­ytan, och därefter avlägsna den och avsluta operationen. Fallet får viss uppmärksamhet i pressen och rapporteras redan den 3 februari i Upsala Nya Tidning som en stor framgång, vilket torde vara lite tidigt med tanke på det riskfyllda post­operativa skedet. Eskilstuna-Kuriren går längst och spekulerar i om Vallgren kanske nu ska bli botad från sin halvsidesförlamning. Det blir han inte, men Vallgren klarar ingreppet väl och kan skrivas ut smärtfri till hemmet.

En fallbeskrivning publiceras i Nor­diskt medicinskt arkiv, och presenteras av Henschen vid en internationell medicinsk konferens i Moskva i augusti 1897. 1898 försöker man upprepa bedriften, den här gången på en man skjuten genom höger öga. Röntgenfotografering misslyckas dock med att fastställa kulans lokalisation. Lennander opererar ändå, efter att Henschen genom noggrann neurologisk undersökning förutsagt var den befinner sig. Operationen beskrivs följande dag i Upsala Nya Tidning som lyckad, och patienten som »nästan feberfri«. Vi vet inget om hans fortsatta öde.

Här slutar historien om röntgenbilden. Vallgren lever ett långt liv och dör 1942. Vad som händer Andersson är oklart. Hans straff förkortas av HM Konungen till 6 år. En notis i Göteborgs Aftonblad 1902 nämner att en före detta straffarbetsfånge vid namn Adam Andersson dömts till 1 år och 4 månaders straffarbete för lösdriveri. Kanske är det samma Andersson. 

Thor Stenbeck driver under ytterligare några år sin framgångsrika röntgenverksamhet. Hans medvind tar dock slut, och efter allvarliga anklagelser om sexuella
övergrepp tvingas han begära utträde ur Stockholms läkarförening. Han begår självmord 1914. 

Professor Henschen får en lika framstående som lång karriär, tilldelas flera hedersutmärkelser och dör 1930. Även professor Lennanders karriär blir lysande, men kortare. Sedan ungdomen lider han av ett reumatiskt hjärtfel, men fortsätter trots vacklande hälsa ändå att arbeta outtröttligt fram till 1907, när han insjuknar i en stroke. Han dör den 15 mars 1908.

Wilhelm Conrad Röntgen tilldelas som bekant Nobelpriset 1901. Vad som hänt med röntgenbilden är oklart, men revolverkulan finns som sagt att beskåda, för den som så önskar, på röntgenavdelningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.