Att ta sig an och diagnostisera kända historiska personer är en smal men ändå populär genre inom den medicins­ka litteraturen. Led kejsar Claudius av cerebral pares? Var Jeanne d’Arcs hallucinationer i själva verket epileptiska anfall? Hade Hildegard av Bingen migrän? Kan Mozarts excentriska beteende förklaras med Tourettes syndrom? Var det syfilis som orsakade Nietzsches sammanbrott i Turin 1889? Dog Frédéric Chopin av tuberkulos, eller var det kanske cystisk fibros? Ja, och så fortsätter det med en bibliografi som kan göras i princip hur lång som helst. 

Men låt oss stanna upp och titta lite närmare på en av alla dessa retrospektivt diagnostiserade personer: Alexander den store. I över 2 000 år har Alexander fascinerat en hel värld. Legenderna och berättelserna är otaliga, och samma sak verkar gälla de medicinska diagnoserna. Få personer har diagnostiserats så flitigt som den makedonske kungen som dog i Babylon 323 f Kr endast 33 år gammal. Från slutet av 1800-talet fram till våra dagar har det skrivits hundratals medicinska texter om hans skador, eventuella sjukdomar och mystiska död.

Alexander och ICD

Vad skulle resultatet bli om man valde att läsa Alexander genom International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems (ICD)? Vad vore mer lämpligt att ta hjälp av än ett sådant statistiskt verktyg i arbetet med att för­söka bringa ordning i de spretiga data man finner i litteraturen kring Alexander? Sammanställningen som blev resultatet av denna litteraturöversikt har ju varken klinisk eller historisk relevans, så det hela bör nog sorteras in under den kunskap som är att betrakta som kuriosa. Och om det ger en tydligare bild av Alexander lämnar jag åt läsaren. Mångfasetterad är den hur som helst. 

Med sina cirka 70 000 koder utgör ICD-10 en rik katalog av diagnoser att välja
från. Detta att jämföra med Carl von Linnés »Genera morborum«, utgiven 1763, som listar 325 olika sjukdomar och symtom i klasser och ordningar. Att en sjukdom inte har haft ett namn betyder givetvis inte att den inte har förekommit eller iakttagits tidigare, men rent statistiskt kan man i dag alltså drabbas av fler sjukdomar och dö av långt fler orsaker än på 1700-talet och tidigare. Detta är något som även avspeglas i diagnostiseringen av historiska personer. 

De historiska källorna

Källorna till vad vi i dag vet om Alexander är alla nedtecknade mer än trehundra år efter hans död och av fem olika författare. Dessa källor är i sin tur baserade på texter som inte längre finns bevarade, men som var samtida med Alexan­der. Det finns alltså ingen samtida vittnesbörd nedtecknad när det gäller vår patients eventuella sjukdomar, och även om vi då och då nås av nyheten att man tror sig ha funnit Alexander den stores grav, så finns i nuläget ingen kropp eller vävnad att ta några prov på. Fortfarande vet ingen var hans kvarlevor finns, eller om de finns. Det vi vet är att kroppen ska ha begravts i det egyptiska Alexandria och att man i modern tid kan räkna till inte mindre än 140 officiellt sanktionerade utgrävningar
i jakten på Alexanders grav – utgrävningar där man tyvärr inte hittat det man letat efter. Arbetet fortskrider dock. En av de mer vågade teorierna är att venetianska handelsmän på 800-talet förde kroppen till Venedig och att Alexander i själva verket ligger begravd under högaltaret i Markuskyrkan. Det svenska sökandet efter Magnus Ladulås bleknar i jämförelse.

I Alexanders fall har alltså samtliga av de diagnoser som ställts utgått från histo­riska källor i form av text, men i vissa fall även skulptur, mynt och mosaik. Det är dock inte enbart den frånvarande patienten som försvårar arbetet. Att tolka historiska källor som sjukjournaler, vilket ibland verkar vara fallet, är givetvis också problematiskt och då särskilt när de är författade av mer eller mindre trovärdiga historiker och inte av läkare. Är de dess­utom skrivna mer än 300 år efter att patienten avlidit, ja då bör man nog gå försiktigt fram. 

Diagnoserna enligt ICD-10

I litteraturen kring Alexander har jag lyckats identifiera inte mindre än ett trettiotal olika diagnoser, vilka även kunnat sorteras in i ICD:s nosologi. Merparten av dem är förklaringar till hans död, men där finns även texter kring tidigare trauman, medfödda missbildningar och så vidare. I sin mångfald blir alla dessa sjukdoms­etiketter på Alexander nästan komisk läsning, och fram träder en lista som kanske är en av medicinhistoriens mest utdragna gissningstävlingar (se faktarutan här intill).

Nya tider och nya diagnoser

Alexander den store har som tidigare nämnts gett upphov till mängder av artiklar, essäer och biografier med varierande kärnsatser; texter som tillsammans resulterat i en rik flora av spekulationer. Alexander har varit och fortsätter att vara en utmärkt yta att projicera de rådande trenderna inom medicin, där diagnostiseringen av honom på sätt och vis löper parallellt med medicinhistorien. Från mikrobiologins barndom under det sena 1800-talet, där bland annat malaria kunde dechiffreras, via neurologiska och psyko­somatiska tillstånd fram till dagens beskrivning av nilfeber – alla kan tjäna som utmärkta exempel på denna projicering. De första rapporterade fallen av nilfeber inträffade i Uganda 1937. Efter att ha fört en tämligen blygsam tillvaro i den medicinska litteraturen skedde 1999 för första gången ett utbrott i Nordamerika, och genast ändrades förutsättningarna. Plötsligt skrevs det flera hundra artiklar årligen om nilfeber. Det ligger nära till hands att tolka Alexanders diagnos kort därefter som en konsekvens av detta ökade intresse för sjukdomen. 

I legenderna och myterna om Alexander berättas att han efter att ha erövrat hela den kända världen tar sig an himmel och hav, vilket ju är fullt möjligt när man besitter gudomliga egenskaper. Enligt vissa versioner av legenden ska huvudpersonen till och med hittat livets källa, men avböjt att dricka från denna. Kanske var det dumt med tanke på den bild av Alexander som framträder i den medicins­ka littera­turen. Här möter vi ingen ­gudom, utan i stället en kolerisk, svårt traumatiserad alkoholist med bland annat magsår och missbildad kotpelare, som vid blott 33 års ålder avlider i sviterna av feber. Exakt vad han dog av kommer vi dock förmodligen aldrig att få veta, men spekulationerna lär fortsätta.

Infektionssjukdomar och parasit­sjukdomar

  • A01.0: Tyfoidfeber
  • A92.3: Nilfeber
  • B50.0: Malaria
  • B65.9: Schistosomiasis

Endokrina sjukdomar, nutritions­rubbningar och ämnesomsättningssjukdomar

  • E80.2A: Akut intermittent porfyri 
  • E87.1B: Hyponatremi 

Psykiska sjukdomar och syndrom samt beteendestörningar

  • F07.2: Postkontusionellt syndrom
  • F10.2: Psykiska störningar och be­teendestörningar orsakade av alkohol–beroendesyndrom
  • F10.4: Psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av alkohol–abstinens med delirium 
  • F43.0: Sorgreaktion
  • F43.1: Posttraumatiskt stressyndrom
  • F52.0: Nedsatt libido
  • F60.2: Antisocial personlighetsstörning

Sjukdomar i nervsystemet

  • G24.9: Dystoni
  • G37.2: Central pontin myelinolys
  • G40.9: Epilepsi 
  • G61.0: Guillain–Barrés syndrom

Sjukdomar i ögat och närliggande organ

  • H47.6: Förändringar i synbarken

Cirkulationsorganens sjukdomar

  • I72.0: Karotisdissektion

Andningsorganens sjukdomar

  • J18.9: Pneumoni 

Matsmältningsorganens sjukdomar

  • K22.3: Esofagusruptur
  • K25.0: Ulkus, perforerat
  • K85.9: Akut pankreatit

Hudens och underhudens sjukdomar

  • L71.9: Rosacea, ospecificerad

Sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven

  • M41.2: Kongenital skolios
  • M43.6: Okulär tortikollis 

Symtom, sjukdomstecken och onormala kliniska fynd och laboratorie­fynd som ej klassi­ficeras på annan plats

  • R40.2: Koma, ospecificerat 
  • R47.01: Afasi

Skador, förgiftningar och vissa andra följder av yttre orsaker

  • S27.2: Traumatisk hemopneumotorax
  • T57.0: Toxisk effekt av arsenik och dess föreningar
  • T62.2: Toxisk effekt av andra förtärda växter eller växtdelar
  • T65.1: Toxisk effekt av stryknin och dess salter