Blev människan musikalisk via släktets tvåfota gång? Väcktes din aptit för dans redan i moderlivet?

Du minns det nog inte, men ditt liv kan ha startat med flera månaders dansträning, och det var alltid din mor som bjöd upp. Så fort hon tog några steg studsade du upp och ner i takt med hennes gång. Rytmen var kring 120 per minut – som de flesta musikstycken. De första månaderna av »danskursen« var bortkastade. Du lyssnade inte. Men från den 18:e fosterveckan hade du sannolikt ett utvecklat mellanöra. Moderns fotsteg var då tydligt hörbara. Du och din mamma »dansade runt« i marschtakt.

Mammans hjärtljud har ofta framhållits i sammanhanget »tidig musikalisk träning«. Det finns dock mycket som talar för att moderns fotsteg ger fostret än mer musikalisk stimulans [1]. Till exempel är hjärtljud likartade hos människa och schimpans och kan därmed inte förklara arternas enormt stora skillnad i musikalisk förmåga. Kanske fungerar det rytmiska gungandet som uppstår när en blivande mamma tar sina promenader som »musikens vagga« för individen. Är det rent av därför barn blir lugna av att vaggas – det går som en dans?

Kan vår tvåfota gång även förklara hur arten Homo sapiens utvecklade musikalitet under evolutionen? 

Varför är inte schimpansen musikalisk? Som bekant får schimpansens ungar en annan rytmisk och akustisk stimulans i moderlivet jämfört med människobarn. Men det kan finnas en förklaring till – även den med koppling till våra fötter.

När man går med knogarna i marken produceras inga förutsägbara rörelseljud. Samma gäller uppe i trädet – prasslande löv, oregelbundna grenar – det är omöjligt att synka sina steg med grannens. Som tvåbenta fick vi förutsägbara rörelseljud [2]. Vi går nästan omkring som levande metronomer med en klar tendens att hamna i takt. Varför? Synkade steg skapar små korta intervall av tystnad – mellan stegen. Dessutom, om ljuden är samtidiga/likartade kan vår hjärna lättare gruppera ihop och särskilja dem från andra ljud. En tidigare studie från Universitetssjukhuset Örebro visade detta: om fotstegen är i takt lyssnar vi bättre [3]. 

I en farlig omgivning kan förmågan att höra vara en fördel. Uthålligt lyssnande kombinerat med rytmisk gång skapade ökad överlevnad: man hörde fienden i tid. De som inte gick i takt klampade sig bokstavligt ut ur den genetiska poolen. De missade den sabeltandade tigern.

Forskning visar att musik stimulerar dopaminutsöndring. Kanske musik imiterar känslan av att vandra i takt – känslan av att vara i en stor trygg flock? 

Vi går sällan i takt medvetet (militärer undantaget). Vi gör det omedvetet – för att det känns bra. Varför känns det bra? Synkade rörelser, synkade ljud kan förmodligen skapa belöningskänsla och stimulera dopaminutsöndring. Dopamin gör oss nöjda, och beteendet förstärks.

Är beteendet ändamålsenligt? Ja, om det räddar liv kan det med tiden komma in i generna. Synkade rörelser och synkade ljud kan ha skapat belöningskänsla också i säker omgivning, till exempel kring en lägereld. Resultat: handklappning, stamp med fötterna, tjut och trumvirvlar på en urholkad trädstam ... Steget till dans och musik var kanske kort?