Födelsen är en evolutionär kompromiss mellan storleken på barnets huvud och kvinnans bäckenstorlek.

I dag vet vi att det inte går att dra slutsatser om sambandet mellan människans skallstorlek och hennes intelligens. Om man tar hänsyn till övrig kroppsstorlek utjämnas eventuella skillnader mellan människors skallstorlek, vare sig män­niskan är man eller kvinna, storvuxen eller liten [1]. Men så har det inte alltid varit. Det var på 1800-talet man började mäta skallstorleken på människor och göra bedömningen att den avspeglar hjärnans storlek och därmed individens intelligens. Det uppstod till och med vetenskapliga kontroverser om vilka som hade störst hjärnor: framstående tyska eller franska vetenskapsmän. Och omvänt ansågs människor med små skallar vara mindre begåvade; de förknippades med kriminalitet och ansågs vara moraliskt lägre stående [1]. 

Hur är det med humana och icke-humana primaters skallstorlek? Det finns en stor skillnad mellan hjärnans storlek hos Homo sapiens och hos några av våra närmaste släktingar bland primaterna, exempelvis gorillorna [2]. Gorillor har betydligt mindre hjärnor jämfört med Homo sapiens om man tar hänsyn till kroppsstorleken. När primaterna utvecklades, kom Homo sapiens att utveckla allt större hjärnor [1].

Det är med hjälp av den relativt stora hjärnan som människan bland annat kan tänka, minnas, reflektera, filosofera, planera och använda ett avancerat språk. Så långt är allt gott och väl. 

Men det finns också en avigsida med släktet Homos stora hjärnor. Relativt stora hjärnor leder till stora skallar, som i sin tur kan ställa till problem både för barnet och mamman när fostret ska passera förlossningskanalen. Hugo Lagercrantz, professorn i pediatrik, har beskrivit födelsen som en förskräcklig och farlig prövning för både barnet och mamman [3], även om den stress som barnet utsätts för också har gynnsamma effekter på exempelvis produktionen av noradrenalin, som i sin tur har en positiv inverkan på exempelvis andningen [3]. Barnets skallstorlek och moderns bäckenöppning utgör en evolutionär kompromiss [2]. Frågan är bara hur mycket barnets skalle kan pressas ihop utan att det uppstår allvarliga intrakraniala skador (inklusive hjärnskador) och skador i mammans bäckenbotten.

Det finns indikationer på att hjärnan hos Homo sapiens har ökat med en faktor på 3 under de senaste 3–4 miljoner åren [2]. Om vi föreställer oss att evolutionen fortsätter och människans hjärna och skalle växer ytterligare utan att kvinnans bäcken utvidgas i motsvarande grad är det väl oklart om människan kan överleva som art – eller i varje fall som en art med bibehållen kognitiv förmåga. För att kompensera skallstorleken föds Homo sapiens avkomma cirka två månader för tidigt, och barnet är följaktligen helt beroende av att någon tar hand om det [3]. 

Mindre apor har som Homo sapiens också en trång förlossningskanal i relation till ungens storlek, och man uppskattar här den förlossningsrelaterade dödligheten till cirka 50 procent [2]. Man kan undra hur stor barnadödligheten för Homo sapiens skulle vara om det inte fanns förlossningsavdelningar där barnen får hjälp med att komma till världen.

Men hos gorillan är det som sagt annorlunda. Här finns gott om utrymme i förlossningskanalen (se bild ovan på bäcken­storlek och det nyfödda barnets skallstorlek) [1, 4].

I motsats till ett nyfött människobarn kan en tre dagar gammal gorillaunge sitta upp och nyfiket betrakta omvärlden, och myeliniseringen av hjärnan hos gorillaungen är nästan färdigutvecklad. Det är intressant att det var just i samband med observationen av en tre dagar gammal gorillaunge som forskare började intressera sig för de intrakraniella blödningarna hos det nyfödda människobarnet [2]. 

Komplikationerna subduralblödning och ögonbottenblödning har studerats. När människobarn kommer till världen brukar förlossningen i de flesta fall gå bra, utan tecken på komplikationer vare sig på kort eller lång sikt. En relativt stor andel nyfödda barn utvecklar dock en subdural­blödning i samband med förlossningen. 

Denna blödning resorberas vanligen inom 1–3 månader efter förlossningen, och anses i vanliga fall inte orsaka symtom eller komplikationer [4].   

Den födelserelaterade subduralblödningen är sannolikt ett resultat av en omformning av barnets huvud och den efterföljan­de intrakraniella tryckökningen [6]. Den intrakraniella tryckökningen kan påverkas av olika faktorer: utdrivningsfasens längd, livmoderns sammandragning, tillförseln av livmodersammandragande läkemedel, förlossningskanalens omfång, eventuell bukpressning, dragning med sugklocka eller tång [3]. Ju längre tid förlossningen tar, desto sämre Apgarpoäng och större risk för hypoxi, och åtminstone förlossning med tång kan ge subduralblödningar med komplikationer [3, 7].

En sammanställning av fyra undersökningar visade att vaginala förlossningar med sugklocka eller tång orsakade subduralblödningar i 56 procent av fallen, medan förekomsten vid okomplicerade vaginalförlossningar var 41 procent. Vid akuta kejsarsnitt (som ofta är en följd av en misslyckad assisterad förlossning) var andelen 27 procent och vid ett planerat kejsarsnitt 2 procent (1 av 58) [4]. 

Sannolikt på grund av det intrakraniellt förhöjda trycket ser man samtidigt också blödningar i näthinnan [4]. Parentetiskt kan det nämnas att det är i sådana situationer som ett spädbarn kan misstänkas ha blivit utsatt för skakvåld, trots att spädbarnet inte har några yttre tecken på trauma.

Om vi antar att subdurala blödningar hos vissa nyfödda ställer till problem för barn, mamma och hela familjen redan i dag, så kan man spekulera i hur det blir i framtiden. Om förlossningen av Homo sapiensbarn kan uppfattas som en kompromiss mellan moderns bäckenstorlek och storleken på barnets huvud, så är frågan hur situationen kommer att vara om 3 miljoner år. Om hjärnan hos Homo sapiens fortsätter att öka i storlek med en faktor på 3 de kommande 3 miljoner åren – utan att någonting annat förändras – kommer det då att leda till att barnen föds ännu mer prematurt? Eller leder det till ännu fler och kanske symtomgivande fall av subduralblödningar vid olika typer av assisterade förlossningar [7]? Leder det kanske till att man kommer att vara mera liberal med att erbjuda kejsarsnitt [9]?