Läkare och läkande.

Den bestämda titeln till trots: Går det att fastställa när läkare blev »läkare«? Har vem som helst kunnat kalla sig läkare, eller har andras erkännande varit avgörande? Vilka krav på kunskaper och förmågor har ställts på en läkare?

Med en anakronistisk nutidsförståelse av vad en läkare är utgör ofta 1600-talet en ungefärlig startpunkt för beskrivningen av den svenska läkarkårens historia. Men hur såg den medicinska marknaden ut då och dessförinnan?

Johanna Bergqvist har i en avhandling i historisk arkeologi undersökt läkekonstens professionalisering under medeltid och renässans, ca 1100–1600. Det empiriska materialet består av den tidens nordiska sagor, krönikor och lagar etc samt materiell kultur som exempelvis krus, skalpeller och åderlåtningsjärn funna i nuvarande Götaland och Svealand.

Författaren har valt att avgränsa ämnet till profana aspekter av läkekonst (inte magisk-religiösa) och hanteringen av den sjuka kroppen (inte själen eller psyket). Avgränsningarna är givetvis problematiska av flera skäl. Frågeställningarna kräver ett inkluderande förhållningssätt, gränserna är svåra att dra i praktiken, och här används ändå klostermiljöer som en viktig källa. En mer förutsättningslös hållning till det empiriska materialet – inte nödvändigtvis mycket mer arbetskrävande – hade kunnat leda till alternativa tolkningar och därmed säkrare slutsatser.

Här finns ändå gott om material, tankegångar och konklusioner att kroka tag i. Arbetet är indelat i tre huvudsakliga undersökningsområden. En avdelning handlar om den teoretiska förståelsen av sjukdomar och skador. En tes är att en äldre sjukdomsförståelse i Norden, som utgick från sjukdomars iakttagbara orsaker, senare ersattes av en mer abstrakt förståelse utifrån symtom och tecken. Profes-sionsperspektivet – vad som kan definieras just som läkare och läkerskor – samt de läkande handlingarna i praktiken utgör bokens andra två teman.

Avhandlingen belyser förekomsten av olika medicinska kulturer och dess läkekunniga män och kvinnor, såväl vad som kallades läkare och läkerskor som bardskärer, åderlåterskor och kopperskor m fl, vid sidan av nunnor och munkar. Den första vågen av professionalisering i form av bland annat överförbara specialkunskaper, offentligt erkännande, betalning och yrkesmässig organisation kom redan under tidig medeltid. Läkare hade viss juridisk status och det ställdes krav på viss kompetens, som att kunna behandla vissa typer av sår och skador. Läkare verkade huvudsakligen i icke-institutionella miljöer; helgeandshus och hospital fungerade inte som sjukhus. Det var sällsynt med universitetsutbildade praktiker. Klostrens skolastiska medicin spreds knappast utanför dessa miljöer. I 1500-talets nordiska läkarbegrepp gjordes ingen åtskillnad mellan kirurger och invärtesmedicinska läkare. Vid denna tid försvann också kvinnorna alltmer från läkaryrket i och med nya normer kring den offentliga sfären.

Till den illustrerade och snyggt formgivna avhandlingens stora förtjänster hör författarens omfattande källmaterial och den påvisade spänningen mellan texter och materiell kultur. Det intressanta arbetet kan med fördel leda vidare till alternativa tolkningar, nya frågeställningar och kompletterande studier.