Magnus Edner har skrivit en bok om sin egen upplevelse av att få stroke, och hans väg genom sjukvården. Boken vänder sig till dem som fått stroke, de anhöriga och vården. Magnus Edner koncentrerar sig framför allt på rehabilitering eller, som han själv ser det, bristen på adekvat rehabilitering i Sverige. Som stöd för sin skarpa kritik tar han Socialstyrelsens rapport från 2011 där det påtalas stora brister inom svensk rehabilitering samt Riks-Strokes ettårsuppföljning där nästan varannan strokepatient anser att det finns brister i rehabiliteringen.

Man får inte stirra sig blind på den skarpa kritiken över svensk rehabilitering när man läser boken, utan se att det finns mycket att hämta i form av intressanta tankar om vad en god rehabilitering är, och vikten av att det aldrig är för sent att förbättra sig genom rehabilitering även när det har gått flera år efter stroke. Här har politiker, beställarenheter och även många i vården något att lära sig.

Mycket av vad en god rehabilitering är hämtar Magnus Edner från den rehabilitering som han slutligen fick i Taiwan två år efter sin stroke. Vad var det som var så bra med rehabiliteringen i Taiwan då? Edner räknar upp följande: Snabb diagnostik, individualiserad träning, intensiv träning, funktionsinriktad träning, fokus på den strokedrabbade, trevlig och omhändertagande personal, miljöombyte, innovativa ingenjörer, allt på samma plats, och sist men inte minst detaljerat hemträningsprogram vid utskrivning. Boken har även ett bra kapitel om träningsråd till dem som har fått stroke.

Även om kritiken i boken är generaliserande när det gäller rehabiliteringen i Sverige, så är min förhoppning att den läses av många som har fått stroke men även av vården, trots att han säkert trampar på många ömma tår. För om man bortser från detta så har boken något viktigt att säga.