Under 1990-talet fick en rad sydsvenska psykiatrer etableringsrätt och startade privata mottagningar i södra Sverige. Fem kvinnliga och två manliga psykiatrer påbörjade också en professionell stödgrupp med varandra, som kom att verka som inspiration i yrket. Gruppen förvandlades så småningom till skrivarskola, för att beskriva den långa och vindlande resan inom psykiatrin. Nu har skribenterna – på eget förlag – gett ut sina berättelser. Boken är på alla sätt läsvärd – inte minst för andra kollegor som känner sig osäkra på sin framtid. Den har en efterskrift av psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson som sätter in dessa sju obändiga personligheter i en historisk ram. Det är ingen lätt uppgift – det är inte heller helt lätt att recensera boken inom ett rimligt utrymme.

Den utgör nämligen en spännande och ofta gripande läsning om kamp att finna sin terapeutiska kreativitet – i några fall om närhet till misslyckande. Hos samtliga finns en ständig strävan att förstå och att skapa sig ett utrymme för det starka människointresse och behov att hjälpa, som går igenom hela boken. Det är också många gånger slående välskrivna och öppenhjärtiga berättelser. Flera av de kvinnliga psykiatrerna berättar om en tidvis kränkande och tröttande kamp mot en manlig hierarki inom kliniken och administrationen. Där blev en kurs med Barbro Dahlbom-Hall avgörande för att ge stöd och ett bättre förhållningssätt. Andra skildrar hur 1970-talets ideologier stod emot varandra och hur deras företrädare krävde en kvävande lojalitet. Men också kampen mellan yrkesgrupper med olika status kunde göra livet pressande för den läkare som inte kunde försvara sig i kraft av sin utbildning eller verbalitet.

Flera kom ur hem utan akademisk bakgrund där stödet att läsa vidare och bli läkare uteblev helt. Äktenskapen tar inte sällan stryk i det hårda arbetet och de långa vidareutbildningarna, och kravet att ge barnen den tid de behöver skapar en ständig känsla av otillräcklighet hos flera. Någon upplevde under uppväxten psykiskt sjuka anhöriga liksom flera traumatiska självmord och var egentligen rädd för psykiatrin men »ändå blev jag både läkare, psykiater och psykoterapeut«. Svårigheten att finna fungerande egen psykoterapi eller psykoanalys i Sydsverige på 1970-talet vittnar flera om.

Det som är gemensamt för samtliga är ett människointresse som blev svårt att tillfredsställa i arbetet inom den offentliga öppenvården. Därför upplevde alla det som en lättnad att öppna egen mottagning. Alla bekänner sig till en pragmatisk biopsykosocial helhetssyn på psykiatrin. Flera vittnar om hur effektiviteten stiger och hur känslan av frihet gör att lusten i arbetet påtagligt höjs i det ökade oberoende som den privata etableringen innebär. Samtliga har vid det laget en bred och allsidig utbildning bakom sig.

För undertecknad som ägnat hela sitt professionella arbete åt den offentliga öppen- och slutenvården ger detta givetvis en kluven upplevelse. Jag har också mött arbetslag som varit slitna av inbördes konkurrens och paranoia. Där läkarna abdikerat och där arbetet i hög grad styrts av informella ledare.

Hur skapas en auktoritativ men icke auktoritär ledning inom den psykiatriska vården som får de olika yrkesgrupperna att samarbeta och inte motarbeta varandra? Hur ska sådana mål formuleras för arbetet och som kan delas av alla medarbetare? Hur ska det medicinska ansvaret samordnas med det lika viktiga kravet på människokännedom och där de olika professionerna kan lyfta fram sina specialkunskaper och lära sig mera av de andra? I dag har man på många ställen »löst« det genom en mera ensidig medikalisering av verksamheten. Diagnostik enligt DSM och medicinska behandlingsförslag »kompletteras« då med KBT som ska lösa det som inte farmakologin kommer åt.

Den medvetna reflektionen över hur vi kan använda våra egna personligheter i behandlingen för att få en optimal terapeutisk allians och samtidigt värna vår egen integritet i det kliniska arbetet kommer emellertid alltid att vara ett centralt behov inom psykiatrin. Kanske får vi också tydligare krav på en utbildning som hjälper psykiatrerna att utveckla sitt inre instrument för att navigera i dessa farvatten. Då är det också avgörande att psykiatrerna får många egna patientkontakter som de också följer upp. Att handleda och kontrollera annan personal är nog viktigt, men det får inte bli den dominerande delen av yrkeserfarenheten. Risken är också att professionen börjar sjunka tillbaka i ett mera instrumentellt medicinskt tänkande.

Den här boken ger bilder av en vardag i kontakten med hjälpsökande människor i olika grader och arter av kris, med administratörer och politiker och – inte minst – kretsen av de närmaste. Läs den, och du förstår mera av psykiatrins fascination och risker.