Hur kunde tio judiska läkare hota akademikernas framtid i Sverige?

Den 9 februari 1939 skickade Kommittén för landsflyktiga intellektuella en begäran till Läkarförbundet om att tio asylsökande judiska specialister skulle väljas ut för att få arbetstillstånd. Skrivelsen startade en av de största främlingsfientliga kampanjerna i Sverige, med stöd från såväl läkare som övriga akademiker. Nazisterna betraktade de judefientliga demonstrationerna som en av den svenska nazismens största triumfer. I Uppsala och Lund samlades studenterna till protest mot kommitténs begäran, och vid Karolinska institutet, där enbart medicinstuderande deltog, avvisades förslaget med 263 röster mot 23. Medan universitetsprotesterna var mer allmänt hållna (»En invandring som medför att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar« skrev man i Lund) så fokuserade medicinarna på den rent fackliga frågan – vid tidpunkten för skrivelsen fanns cirka 100 arbetslösa läkare i Sverige. Alla som röstat för de judiska flyktingarna fick ställa sig på podiet, så vi vet vilka de var: Bengt Andreas, Frans Bárány, Härje Bucht, Jan Ek, Gunnar af Geijerstam, Birger Hahn, Bertil Hallgren, Bo Hasselgren, Gustaf Högberg, Nils Högberg, Gunnar Inghe, Gustav Jonsson, Märta Katz-Hermansson, Gunnar Klackenberg, Margit Krantz, Olof Lagerlöf, Ester Lamm, Bengt Larsson, Yngve Larsson, Åke Lindblom, Arild Norberg, John Takman och Nils Tillgren. En av dem (Bengt Larsson) yttrade under diskussionen: »Om ni tar ett beslut att dessa personer icke ska få utöva sitt yrke och avvisas från Sverige, kommer vi att få skämmas för det här hela vårt liv.« Och det har onekligen blivit så att de som föraktades då senare har kommit att framstå som de aktningsvärda.

Att det i en yrkeskår med viss arbetslöshet gick att argumentera mot att tillåta ytterligare utövare att komma till Sverige är begripligt. Men att även studenterna protesterade så kraftfullt är mer förvånande. Här handlar det om något annat än snäva yrkesintressen. Vad som hänt under 1930-talet i Tyskland var inte obekant, för den som ville veta. Svenska tidningar hade mer eller mind-re tydligt rapporterat om demokratins förfall och förföljelsen av judar och kommunister i Tyskland. »Bruna boken om riksdagsbrand och Hitlerterror« översattes till svenska redan 1933. Saken hade diskuterats i Lancet.

Att det fanns andra argument än ökad konkurrens på arbetsmarknaden (tio personer förefaller trots allt inte vara något större hot) blir uppenbart då man läser Ulf Högbergs bok. Med vetenskaplig akribi kartlägger han en multifaktoriell etiologi av tyskorientering, allmän främlingsfientlighet, antisemitism och stundtals rena nazistsympatier. Han beskriver inte bara utvecklingen i Tyskland och debatten i Sverige. Med hjälp av intervjuer får vi också veta vad som drabbade dem som kom till Sverige.

Nu när främlingsfientliga grupperingar växer sig starka både i Sverige och grannländer är det dags att läsa boken och begrunda vad som hände. Hitler fick makten på demokratisk väg. Finns det risk att historien upprepar sig?