Om barns sjukdomar i början av 1800-talet

Pehr Afzelius (1760–1843) var professor i medicin vid Uppsala universitet i början av 1800-talet. Han hade därmed samma lärostol som tidigare storheter som Carl von Linné, Nils Rosén von Rosenstein och Johan Gustaf Acrel. Detta var en brytningstid där gamla teorier om hälsa och sjukdom levde kvar men höll på att ersättas av ett naturvetenskapligt synsätt.

Afzelius gjorde värdefulla insatser på flera medicinska områden och adlades så småningom. Han var en kraftfull person som värdesatte det praktiska arbetet. Han försökte förbättra sjukvården i armén där hälsoförhållandena var eländiga och farsoterna krävde fler soldaters liv än striderna. Detta var en bidragande orsak till att Sverige 1809 förlorade Finland till Ryssland.

Afzelius undervisade också om sjukdomar hos barn. Han har lämnat efter sig förvånande få skrifter men hans föreläsningar med rubriken »Morbi infantum« finns bevarade i handskrifter. Barnhälsovårdsöverläkarna Hans -K:son Blomquist och Ragnar Jonsell har tillsammans med farmakologiprofessorn Lars Oreland gjort en kulturgärning genom att transkribera dessa föreläsningar och publicera dem i kommenterad form. Arbetet har resulterat i en vacker bok, fint formgiven av Lena Wennerstén och utgiven av Medicinhistoriska museet i Uppsala.

Afzelius konstaterar att av 1 000 barn dog 446, det vill säga nära hälften, före  8 års ålder. I de större städerna dog nära hälften innan de blev 3 år. Mycket fanns alltså att förändra. Afzelius avhandlar till en början »Barns första skötsel« och fortsätter med »Barns kläder och föda«. 

Mycket känns aktuellt. Om modersmjölk skriver han således att »denna mjölk är ämnad af naturen till barnets föda« och är den för barnets »matsmältningsorganer bäst passande«. Ibland tycks hans åsikter till och med som inlägg i dagens debatt, till exempel i den om det är säkrast för bebisar under tre månader att sova i egen säng: »Att barnet finge ligga bredvid modren eller amman vore väl bäst men vådan för barnets lif därvid äro genom så många exempel bevist.« Dock poängterar han att barnets säng ska stå nära ammans. Afzelius ger många goda råd och höjer varningens finger mot oskick. Lindning anser han skadlig men »aldra värst är det att ge barn bränvin och bränvinstuggor.«

»Barns sjukdomar« utgör bokens lejonpart. Afzelius kunskaper är imponerande och han beskriver noggrant en rad sjukdomar, exempelvis febres intermittentes (frossa, älta – bland annat malaria), febris scarlatina (scharlakansfeber), variolae (smittkoppor – vaccinationen hade nyss införts och tillvägagångssättet beskrivs) och scrophulae (svullna lymfkörtlar vid tuberkulos). Beskrivningarna av symtom (signa) och hur diagnos ställs är insiktsfulla medan uppfattningen om sjukdomsorsaker och behandlingar (cura) av naturliga skäl präglas av sin tids vetande.

I förordet skriver nestorn i dagens svenska barnmedicin, Tor Lindberg, att Nils Rosén von Rosenstein brukar framhållas som den svenska pediatrikens fader, men att vi genom boken om Pehr von Afzelius fått ännu en pediatrikens fadersgestalt. Jag håller med.