»Kan inte den där neurologen få en stroke och bli tyst? Då skulle jag få sova ostört.« En less läkarstudent ventilerar på mikrobloggen Twitter. I ett annat inlägg väcker en kollega förtret: »Det krävdes 10 min på akuten innan jag hade dagens första idiotremiss i handen.«

Twittercitaten kommer från boken »Blogga tryggt. Nya medier i tjänsten«. I den undervisar Jörgen Lundälv, journalist samt docent i trafikmedicin och socialt arbete, i »netikett« för de »människovårdande professionerna«. Läkare, sjuksköterskor, psykologer och social-arbetare ges helt enkelt vägledning i sociala mediers »dos and don’ts«. Den refererade läkarstudenten hade hänfallit åt ett »don’t«.

Genom fyra verklighetsbaserade fall illustrerar Lundälv den mångfacetterade problematik som sociala medier innebär för människonära yrkesutövare. Professionernas nätnärvaro analyseras förtjänstfullt ur både etiskt och juridiskt perspektiv, och läsaren bjuds fördjupning i distinktionen mellan personligt och privat.

Författaren bistår även med tips för frustrerade skribenter: »Ta del av rättsfall om vad konsekvenserna kan bli«. Ett, i mitt tycke, relevant råd – relevant eftersom skam och ruelse går som en röd tråd genom boken, i varje yttrande till nämnd eller i arbetsdomstol. I somligt verkar det som skribenten faktiskt inte förstått att skriverierna kunde väcka anstöt, att också det som skrivs i affekt läses av verkliga människor.

Läkarstudenten, som refererades i första stycket, skriver i ett yttrande till disciplinnämnden: »Det var omdömeslöst och jag ångrar djupt mitt agerande i detta«. Tro katten att han ångrar sig, vem kan rimligen försvara en önskan om att en kollega ska drabbas av en stroke?

I studien »Virtual colleagues, virtually colleagues – physicians’ use of Twitter: a population based observational study« analyserade jag och kollegor svenska läkares och läkarstudenters inlägg på Twitter. Vi skattade andelen olämpliga inlägg – olämpliga så till vida att de stred mot svenska Läkarförbundets etiska regler – till cirka 2 procent av alla inlägg. Det betyder förstås att 98 procent var av annat slag: harmlöst pladder, intressanta kommentarer, banala iakttagelser. Men någonstans går dock en gräns. Är det okej att ge medicinska råd på Twitter? I vilken utsträckning får man klaga över sin arbetsgivare?   

Jörgen Lundälvs skrift rekommenderas den som ska förbereda ett seminarium om sociala medier för, exempelvis, läkarstudenter om var den gränsen går. Själva diskussionen är nog så viktig, eftersom den kan leda till självreflexion. För i en digital värld med idel gråzoner och gränsfall finns egentligen bara en gyllene regel – tänk efter, före.