Bo Löfgren var under många år ett välkänt namn inom alkoholområdet I Sverige. Han var från 1970-talet verksam som socialläkare, alkoholläkare och psykoanalytiker. Han var också engagerad som utbildare och författare och gav ut flera tongivande böcker och medverkade med frågespalter i flera dagstidningar.
Nu har den bok han arbetade med under de sista åren i sitt liv, »Alkoholboken«, utkommit postumt på Carlssons förlag. Här sammanfattar Bo Löfgren sina erfarenheter av de tusentals patienter han mött och berättar hur debatten i alkoholfrågans många delar utvecklats.
Boken fyller flera syften. Dels är den en uppslagsbok där författaren besvarar många frågor som hans patienter ställt. Dels är den ett inlägg i den pågående debatten om hur alkoholproblem ska förstås och behandlas.
Löfgren var själv psykodynamiskt skolad och förespråkade tidigt – i strid med då dominerande uppfattningar – en inriktning som gick ut på att i samtal med den person som har ett beroende uppnå en djupare förståelse av drivkrafterna bakom drickandet och därigenom finna bättre lösningar. Denna inriktning har dock varit svår att finna stöd för i forskningen. I »Alkoholboken« ägnas den inte någon större uppmärksamhet.
Likväl var Löfgrens kritik av hävdvunna sanningar inom området viktig. Under många år har s k 12-stegsbehandling haft en dominerande ställning inom alkoholbehandlingen och tänkandet om alkoholproblem i Sverige – trots att den med författarens ord »ter sig föråldrad och teoretiskt suspekt«. Och så är det onekligen; författaren ger en rad exempel där utsagor från 12-stegslitteraturen inte håller för vetenskaplig prövning.
Samtidigt är det uppenbart att många problemdrickare kommit på fötter med hjälp av 12-stegsbehandling och AA. Och att det inom 12-stegsbehandlingen nu pågår en utveckling där man börjar ta till sig modern forskning på området. Problemen med den traditionella synen har dock varit att den alltför länge avskräckt många med alkoholproblem att söka hjälp. Detta handlar om en stor grupp som inser att de dricker för mycket och vill ha hjälp med att få kontroll över konsumtionen, men vill inte sluta dricka helt. I stora delar av landet har de saknat alternativ, då kommunernas socialtjänst ensidigt satsat på 12-stegsbehandling.
Löfgren går dessutom igenom en rad andra vanliga föreställningar bland såväl patienter som behandlare och lyckas ofta punktera dessa. En tankeväckande rubrik är »säg aldrig sanningen«. En vanlig uppfattning är att människor med alkoholproblem förnekar eller ljuger om dessa. Forskningen ger dock inget stöd för att alkoholberoende skulle vara kopplat till förnekelse eller förträngning. Däremot finns det ett uppenbart inslag av självbevarelsedrift – att säga sanningen leder ofta till negativa konsekvenser från en omgivning som anammat hävdvunna sanningar inom området. Särskilt problematiskt blir detta inom arbetslivet där sådan information leder till förändrat och negativt bemötande i många sammanhang, inte minst då det blir aktuellt att ge referenser till nya arbetsgivare.
»Alkoholboken« kan rekommenderas både till intresserad allmänhet och till behandlare. Den är skriven ur ett kliniskt perspektiv, saknar helt litteraturreferenser, men stöds av aktuell beroendeforskning. Sidorna präglas av såväl många års erfarenhet som av en varm humanism. Samtidigt finns en stridbar kritik av ovetenskapliga förhållningssätt som fortfarande är starka både i behandlingsvärlden och i samhällsdebatten.
