Det finns gott om fallgropar för den som vill söka förstå en annan tid och dess människor. Kanske mer än något annat område gäller detta psykiatrin och synen på det vi kallar psykisk sjukdom. När nu den på detta område exceptionellt erfarne psykiatern Johan Cullberg tillsammans med bokförläggaren Björn Sahlin tar sig an Märta och Hjalmar Söderberg och deras »äktenskapskatastrof« är utmaningen formidabel. Ur ett digert material söker författarna forma konturerna av ett kvinnoöde i tidigt 1900-tal, Hjalmar Söderbergs första fru, född Märta Abenius.

Hjalmar Söderberg var redan etablerad som författare och litteratör, och på god väg in i Stockholms kulturella etablissemang, när han 1898 gifte sig med den ett par år yngre Märta, som kom från en högborgerlig miljö.

Äktenskapet artade sig till en början gott, men tidigt inställde sig svårigheter som snart fördjupades. Märtas hälsa sviktade och hon utvecklade symptom som troligen kunde hänföras till en reumatoid artrit, liksom en kronisk näskatarr som föranledde flera operationer. Hon och Hjalmar bodde alltmer på olika håll, hon behövde vistelser på kuranstalt, och Hjalmars syster Frida fick en viktig roll för de så småningom tre barnen. Familjens ekonomiska problem bottnade delvis i detta men säkert lika mycket i Hjalmars extravaganta krogvanor och hans alkoholbruk – ja, författarna rubricerar detta som »alkoholism«.

Under ett antal år förvärras situationen. Hjalmar inleder en otrohetsaffär med Maria von Platen (temat i »Den allvarsamma leken«) och han drar sig alltmer undan till skrivandet. Märta, i sin tur, försämras. Författarna menar att Märta i deras material hela tiden beskrivs utifrån, av Hjalmars vänner och bekanta och av läkare. Hon marginaliseras och fördomsfulla omdömen hopas och får eget liv. Slutligen tas Märta in på mentalsjukhus. Intyget som krävdes för detta är bister läsning. Och medan Hjalmar gifter om sig i Köpenhamn och njuter den kände författarens prestige, lever Märta ett skuggliv på olika hospital och sinnessjukhus. 

Det är en rik bok Cullberg och Sahlin skrivit, i viss mening kanske överrik. Till betydande del utgörs den av ett överflödande material av brev, journalutdrag och faktarutor. Den löpande framställningen tyngs härmed, men å andra sidan får läsaren en unik inblick i tidsandan i den Stockholmska borgerligheten och i den dåtida svenska psykiatrin. Deras bokslut är bistert: Märta blev offer för sin tids kvinnosyn, för en rättsosäker psykiatri och för sin omgivnings önskan att få henne ur vägen.

Cullberg (för det är nog han) menar sig kunna dra slutsatsen att Märta inte var psykiskt sjuk, i vår mening. Hon var förvisso en »svår personlighet«, och kunde kanske inte vara annat i den ytterst pressade livssituation hon försattes i. Hon var svårt somatiskt sjuk. Hon fråntogs vårdnaden om sina barn. Hon levde ett skuggliv på samhällets botten.

Det finns här och där kanske skäl att sätta ett visst frågetecken för författarnas bedömningar, och det kan stundtals synas som om deras önskan att vara solidariska med Märta leder dem till alltför säkra slutsatser. Men överlag tror jag deras framställning står på fast grund. Boken om detta olyckliga äktenskap formar sig till en diagnos av en tid när kvinnan kunde vara nära nog rättslös, och var hon därtill psykiskt instabil kunde hennes öde bli hårt.

Vår tid är förvisso i många avseenden bättre, men också vi har skäl att noga begrunda vilka våra blinda fläckar är.