Hjärnan vilar aldrig

Charcot skapade den moderna neurologin genom att hitta neuroanatomiska förklaringar till olika symtom. När anatomiska avvikelser saknades krävdes förståelse, intuition och fantasi med Freud och Bleuler som den tidens främsta företrädare för den gren av neurologin som blev psykiatri. I dag söker neuroforskarna efter rötterna till människans medvetande och tar då kulturen till hjälp. I den nya utökade upplagan av Lagercrantz bok »Hjärnbrus« skissar han med lätt penna hjärnfysiologins landvinningar med associationer till verk inom litteratur, musik och konst. Författarens notiser kring sina kontakter med vetenskapare som fick eller missade ett Nobelpris ger färg åt framställningen. I det utmärkta registret står corpus callosum mellan Joseph Conrad och Francis Crick. 

Medvetandet tar en central plats i boken. Det beskrivs som ett nätverk av långa trådar i hjärnbarken med information från alla sinnesorgan och centra för minnen och emotioner. Lagercrantz liknar medvetandet vid en teaterscen med hjärnan som en strålkastare. Hjärnan kan bara fokusera på ett intryck i taget, men integrera alla som blivit belysta. Metaforen görs tydlig med en av alla känslofulla akvareller som bidrar till att göra boken lättläst och fantasieggande. 

Det var en filosof som skapade neonatologen Lagercrantz intresse för medvetandet. Det har klinisk betydelse att förstå om fostret har ett medvetande för att kunna sätta en gräns för aborter. Har det svårt hjärnskadade för tidigt födda barnet ett medvetande? Lagercrantz efterlyser ställningstagande från Statens medicinsk-etiska råd (SMER) om vad som är mänskligt liv när barnintensivavdelningar fylls med långtidsvårdade prematurt födda där hjärndödsbegreppet inte är tillämpligt. Han kritiserar att kliniskt verksamma barnläkare saknas i rådet och publicerar på nytt den insiktsfulla DN-artikel som han skrev dagen efter arresteringen av barnnarkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Problemet var inte överdosering utan frågan vad som definierar mänskligt liv. 

Hjärnan vilar aldrig och förbrukar det mesta av kroppens blodsocker. Lagercrantz kallar aktiviteten hjärnbrus. Boken rymmer just hjärnbrus hos en synnerligen beläst och kulturellt intresserad forskare som landar i frågor om varför nya kunskaper om hjärnan och medvetandet inte får mer genomslag i pedagogik, juridik eller politik. Kapitel som »Vad gör oss till människor«, »Den inre dialogen«, »Den sociala eller kulturella hjärnan« och »Bebin – en språkmagnet« är alla mycket stimulerande för ens eget tänkande. Boken har bara 149 sidor men rymmer 23 kapitel där läsaren får exempel på avancerade forskningsresultat som kan leda till råd om tv-tittande och barnuppfostran.

Jag önskar dock att författaren också berört drömmens roll då hjärnan är fullt aktiv men den sovande mer eller mindre utan medvetande.  Några figurtexter kunde också förbättras och framför allt få större text. Men detta får inte skymma intrycket av en djupt stimulerande bok på populärvetenskapligt mycket hög nivå; en brygga mellan hjärnfysiologi och kultur.