Tungviktare i ny kostym bjuder på samlad kunskap.

Det har kommit en ny, reviderad upplaga av Steinar Hunskårs bok om allmänmedicin. Den har, sedan den första upplagan kom ut i Sverige 2007, blivit en normerande lärobok för våra blivande allmänläkare.

Denna andra svenska upplaga är förtjänstfullt bearbetad av professor Birgitta Hovelius med stöd av svenska experter, bland andra Carl Edvard Rudebeck, Monica Löfvander och Sven Wåhlin. Att ursprunget är norskt märks inte, boken är väl anpassad efter svenska förhållanden. Något att ha i rockfickan är den inte, den väger nästan tre kilo.

I dag är det tveksamt om kunskaper överhuvudtaget ska förmedlas i bokform. Internet ger ju obegränsad tillgång till fakta. En bok av detta slag försvarar dock sin plats av två skäl. För det första ger den en sammanhållen bild av alla de kliniska uppgifter och problem som en allmänläkare möter. För det andra innehåller boken allmänt hållna kapitel som till exempel beskriver det allmänmedicinska arbetssättet, patientsamtalet, den diagnostiska processen och förmågan att sätta gränser. Sådant lämpar sig mer för en stunds reflektiv bokläsning än för skrollande hit och dit på en dataskärm.

Första avsnittet avhandlar allmänmedicin som specialistområde och yrke, det andra handlar om vanliga symtom såsom trötthet, yrsel, knölar och knutor. Tredje avsnittet, det mest omfattande, beskriver sjukdomarna organvis. Sedan följer kapitel om människolivet från vaggan till graven sett ur allmänmedicinskt perspektiv, om hälsosamtalet, om risk- och missbruksproblematik och om flyktingar och invandrare. Ett avslutande avsnitt handlar om prioritering och hur man hanterar klinisk osäkerhet, egna misstag och etiska problem.

Boken innehåller en mängd enkla och pedagogiska illustrationer. Små fallbeskrivningar är inströdda lite här och var och kopplar det som står i texten till situationer i det verkliga livet. Utförlig innehållsförteckning och sakregister finns och det är lätt att hitta det man söker.

Ibland anges källor, men boken hade vunnit på att ta med fler referenser. Kapitlet om konsultationen saknar redogörelse för den i Sverige väletablerade metod (J H Larsens s k Kalymnosmodell) som används på många läkarprogram och som de flesta är bekanta med. Boken saknar också metoder för analys av sit-in, vilket rimligen borde beskrivits i konsultationskapitlet.

Boken har en självklar plats på landets vårdcentraler. Flera kapitel korrelerar direkt till delmålen i ST-läkarnas målbeskrivning och lämpar sig därför utmärkt som diskussionsunderlag i samband med handledning. Boken rekommenderas till AT-, ST- och specialistläkare inom primärvården, men även till sjuksköterskor, apotekspersonal och de som arbetar på sjukhusens akutmottagningar. Den bör med fördel kunna användas av medicine studerande eftersom den ger en god inblick i specialiteten och samtidigt fungerar som allmänmedicinsk uppslagsbok.