Vad är socialmedicin? Socialmedicin handlar om hur samhället påverkar hälsan och hur man påverkar samhället för att åstadkomma en bättre hälsa. Det är en verksamhet med en lång och ärofull tradition. Redan i början av 1800-talet uppdrogs provinsialläkarna att uppmärksamma både det som bidrog till att invånarna kunde bibehålla sin hälsa och det som utgjorde hälsorisker. Särskilt viktigt var att uppmärksamma levnadsvanor, kost och barns uppväxtförhållanden. Dessa observationer bidrog i hög grad till de samhällsreformer och förebyggande åtgärder som under lång tid påverkat folkhälsan i högre grad än förbättrade medicinska behandlingsmetoder.

Socialmedicinen är inte mindre viktig idag. Sociala förändringar som ökad ungdomsarbetslöshet, flyktingkris och ökade sociala klyftor bidrar i stor utsträckning till ohälsa. Sjukvården och socialförsäkringssystemet är viktiga samhällsverksamheter där ett socialmedicinskt perspektiv skulle behövas i mycket högre grad.

Det är därför med spänning man tar del av en ny lärobok »Socialmedicin, Individ, hälsa och samhälle« av Peter Allebeck, Bo Burström, Gunnel Hensing och Margareta Kristensson, Studentlitteratur.

Boken är mycket innehållsrik. Det finns ett redigt och klart avsnitt om grundläggande epidemiologi. Man får lära sig en hel del om hur man mäter och beskriver hälsa både i Sverige och internationellt. Bland annat berörs den hälsokatastrof som inträffade i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Något märkligt är dock att man inte tar upp alkoholens roll för den försämrade folkhälsan.

Boken tar upp hälsans bestämningsfaktorer, orsakerna till social ojämlikhet i hälsa och grunderna för den nuvarande folkhälsopolitiken. Den aktuella diskussionen om hälsa i alla politikområden har en central plats liksom hur man bedriver lokalt folkhälsoarbete.

Ett tungt avsnitt ägnas åt hälso- och sjukvårdens organisation och åt samarbetet mellan sjukvård och socialtjänst. Trots att kapitlet om sjukvård är rapsodiskt tar man upp viktiga frågor som hälsoekonomiska analyser och hur man mäter kvalitet inom vården.

Boken innehåller också en översikt av viktiga lagar och goda råd om intygsskrivande, anmälningsskyldigheter och vad man gör med barn som far illa.

Sammanfattningsvis en hedervärd lärobok. Det som saknas är en skildring av hur socialmedicinen utvecklats och vilken betydelse den haft för samhällsutvecklingen, gärna i form av fallbeskrivningar. Skildringar av Gunnar Inghes insatser för att belysa sambandet mellan fattigdom och sjukdom, och beskriva den ofärdiga välfärden, eller en redovisning av John Takmans arbete för att förbättra romernas hälsa och livssituation, skulle säkert både bidra till att göra en lärobok mer spännande och väcka entusiasm för ämnet.

Ett problem för socialmedicinen är att den handlar om så mycket från epidemiologi till folkhälsopolitik, hur man organiserar sjukvård och lagstiftning. Spretigheten riskerar att dämpa intresset för ämnet.  Därför är det viktigt att socialmedicinen inte väjer för aktuella problem som flyktingkriser och regional ojämlikhet när det gäller att diskutera sambandet mellan samhällsförhållanden och hälsa men också för att ge sig in i samhällsdebatten.