En uppsats som varje filosofistuderande torde vara bekant med är Thomas Nagels »What is it like to be a bat«. I den argumenterar den kände filosofen för det omöjliga i att föreställa sig hur det är att vara en fladdermus. Musen har ju ett extra sinne – sin navigeringsradar – som vi saknar. I början på sin självbiografi »Mitt medvetande« ställer Hugo Lagercrantz en minst lika intressant fråga: »Hur är det att vara nyfödd?«. Frågan illustreras på bokens omslag där Lagercrantz ses räcka ut tungan åt en baby, som räcker ut sin tunga som svar. Men hur vet barnet att det är tungan det räcker ut? Och hur upplever barnet att vara barn?

Hugo Lagercrantz egen barndom – han föddes 1945 – var knappast en barndom för barn. Hans mor blev tidigt psykiskt sjuk och lobotomerades. Hugo och systern Cecilia togs om hand av pappan, som var mitt uppe i sin karriär som barnläkare. Fadern i sin tur var yngre bror till författaren Olof Lagercrantz. Själv mötte jag bägge i början på sextiotalet. Aldrig har jag mött två så olika bröder: Den ene, Olof, brilliant, karismatisk, snabb- för att inte säja ormtungad; den andre, Rutger, tillbakadragen, blyg för att inte säja socialt tafatt, i varje fall i sällskap med vuxna. Barn hade han bättre hand med.

Det är sällan en biografi spelar med så rikt material: Här finns Hugo Lagercrantz uppväxt och medicinska karriär, mycket spännande i sig. Varje steg i livet – barndom, tonår, ung man – varvar han med en sorts faktarutor i kursiv där han översätter sina subjektiva upplevelser i hjärnforskning. Ty hela författarens livsprojekt går i slutänden ut på att försöka förstå medvetandets uppkomst.

Detta skildras mot en kuliss av modern svensk historia speglad i en släkt som länge befunnit sig i samhällets absoluta toppskikt. Genom sitt äktenskap med författaren Rose Lagercrantz gifter sig Hugo dessutom in i den judiska »adeln«. Detta hade räckt till en rejäl och utomordentligt intressant sedeskildring – men till slut är det hjärnforskningen, som tar ledningen.

Författaren blir så småningom en av landets ledande professorer i neonatalogi; själv kallar han sig blygsamt för »nyföddhetsläkare«. Man får följa hur ett jourdygn kan se ut på en kuvösavdelning där komplicerade åtgärder kan krävas på minuten. Och man får följa den ofta sega processen att forska. Till Lagercrantz stora och bestående insatser hör beviset att spädbarn ska ligga på rygg, inte på mage. Ett råd som räddat hundratals barn från kvävningsdöden.

Det finns också en offentlig sida av Hugo Lagercrantz. Han är humanistiskt bildad, frankofil och en flitig skribent på DN-debatt och drar sig inte för att säga sin osminkade mening. Något som retat gallfeber på såväl politiker, arbetsgivare som kollegor.

Det är sällan man har anledning beklaga att en biografi är för kort. Men här är det utan tvekan på sin plats.