En central del i forskning är att förmedla dess resultat till omgivningen. Forskaren måste skriva och beskriva den studie hon/han har slutfört, annars är den som ogjord. Sedan länge är det viktigaste sättet för detta att skriva en artikel för publicering i en internationell vetenskaplig tidskrift. Det är publiceringen som ger en studie dess vetenskapliga legitimitet. Förutom att sprida den kunskap, som forskning leder till, ger det också meriterande poäng till författarnas cv:n och prestige samt intäkter till deras institutioner.

Den vetenskapliga artikelns form styrs av regler, konventioner och av den disciplin som författarna tillhör. De har utarbetats för att ge läsare möjlighet att självständigt ta ställning till en studies kvalitet. Håller den måttet, på vilket sätt sviktar den och hur välgrundade är dess slutsatser? Inom naturvetenskaper och medicin dominerar rapportformen IMRAD-modellen helt. Som form i sig kan den ge tillräcklig transparens för värdering, diskussion och ifrågasättande av en studies kvaliteter.

Ofta känns emellertid sådana regelstyrda former alltför trånga. Det kan delvis bero på en smal och ytlig syn på själva skrivandets roll i det vetenskapliga arbetet. I en nyutgiven antologi reflekterar närmare tjugo huvudsakligen akademiskt verksamma samhällsvetare och humanister allsidigt och grundligt över vetenskapligt skrivande. På skilda sätt lyfter de fram att utgångspunkten för skrivandet bör vara att man har något att säga i ett angeläget samtal. Flera av författarna pekar på att detta starkt försvåras av att den publicerade artikeln så helt dominerande har blivit vetenskapens definierade legitimitet. Det har lett till strömlinjeformat tänkande, rädsla att utmana förhärskande tänkesätt och strävan att hålla sig till forskningens publicerbara mittfåra. Viktigast är att få sin artikel publicerad. En instrumentell logik har tagit över, varför »forskningen immuniseras mot grundläggande ifrågasättanden«. Följden har blivit tillverkning av en stor mängd meningslösa texter, eller med två av författarnas beteckning, »nonsensproduktion«. 

Så har också skett inom det medicinska fältet. För knappt ett år sedan skrev The Lancets chefredaktör att kanske så mycket som hälften av publicerad forskning kan vara »osann«. Det beror på att »i strävan efter att berätta en övertygande historia formar vetenskapsmän alltför ofta sina data till att passa deras prefererade teorier om världen«. Antologin rubbar naturligtvis inte sådant oskick.

Den ger emellertid goda råd till de forskare som vill skriva bättre innanför eller utanför IMRAD-modellen. Man ska följa sin idé, problematisera sin förundran, erfarenhet och beläsenhet, skriva enkelt utan att förenkla, låta sig överraskas av sina empiriska data, i stället för att söka kontrollera dem, skriva kontinuerligt, skriva, skriva och skriva om och läsa mycket och brett. Det är en läsvärd, viktig bok, som förtjänar en given plats i såväl medicinsk grund-, specialist- som forskarutbildning.