Att kommentera ett så gigantiskt arbete är krävande. För att få struktur väljer jag en disposition av den art man ska använda för varje vetenskaplig primärpublikation och för varje doktorsavhandling. 

Bakgrund och introduktion: Psykiatri brukar definieras som studier av själslivet hos den sjuka människan, men avgränsningen kan skifta. 

Syfte: Att i överskådlig form sammanställa svenska doktorsavhandlingar inom psykiatri och psykiatrinära ämnen.

Material och metoder: 883 svenska psykiatriska avhandlingar 1858-2012 som påträffats i olika register har sammanställts både i tabellform, såväl kronologiskt och i alfabetisk ordning, som i grafisk form. Någon sådan sammanställning har tidigare inte gjorts. Information hämtades från akademiska kolleger vid alla svenska universitet och forskande kliniker, och det gjordes också genomgångar av avhandlingsdatabaser, bl a vid Kungliga biblioteket i Stockholm. Under de senaste 10 åren tillkom 354 avhandlingar – alltså i genomsnitt 35,4 per år. Andelen kvinnor har ökat starkt så att de numera dominerar. Såväl socionomer, sociologer, sjuksköterskor, psykologer, läkare, kemister, fil kand, biomedicinska analytiker, biologer som apotekare har varit företrädda.

Resultat: Johan Leonard Dahlberg vid Uppsala universitet kan anses ha varit först med en avhandling inom psykiatri 1858. Sedan har psykiatriska avhandlingar ventilerats såväl i Umeå, Uppsala, Örebro, Stockholm, Linköping, Karlstad som i Göteborg och i Lund/Malmö. De första avhandlingarna var tryckta antingen på svenska eller tyska. Den första avhandlingen på engelska skrevs 1927 av Torsten Sondén – med studium av leukocyter hos patienter med manisk-depressiv sjukdom. Första kvinna som fick disputera var Anna-Lisa Annell som 1953 studerade barns beteendestörningar efter kikhosta. Första icke-läkare som fick disputera vid medicinsk institution var psykologen Anna-Lisa Myrsten (1971). »Effects of alcohol on psychological functions. Experimental studies on non-alcoholic subjects«. Handledare för henne var professorerna Marianne Frankenhaeuser och Leonard Goldberg.

Inom Vetenskapsakademin (KVA) gjorde man 2011 ett försök att kartlägga »svensk psykiatri-forskning« för att stimulera kunskapsområdet. Ordförande i KVA:s arbetsgrupp var pediatrikern Anita Aperia. Tyvärr litade man alltför lättvindigt på vad dokumentalister vid Vetenskapsrådet kommit fram till, och hade bristfällig kontakt med aktiva forskare från psykiatriska discipliner. För att bibliometri ska bli bra och djupgående krävs samarbete mellan dokumentalist och ämnesföreträdare.

En andra del av Wetterbergs och Ågrens genomgång tar upp 274 »psykiatrinära« avhandlingar i Sverige 1965-2012. Här listas arbeten av betydelse för psykiatrin men från utompsykiatriska institutioner, t ex farmakologi och vårdvetenskap, alltså 22 procent fler än vad KVA redovisade. Också dessa avhandlingar identifierades och listades i kronologisk och i alfabetisk ordning. Man kan notera att avhandlingarna för flera av landets professorer i psykiatri emanerar från icke-psykiatriska institutioner och missades vid KVA:s genomgång. Det framstår som alltmer uppenbart att indelningar snabbt blir föråldrade – det är ofta det gränsöverskridande som blir innovativt.

Man kan enkelt notera att psykiatrisk forskning omfattar allt från modern epidemiologi och biostatistik till molekylärmedicin.

En sann visionär var Börje Cronholm, professor i psykiatri vid Karolinska institutet – mig veterligt den enda psykiater som fått presentera årets Nobelpristagare i fysiologi eller medicin i Konserthuset. År 1973 blev Konrad Lorenz, Niko Tinbergen och Karl von Frisch pristagare. Cronholm aviserade att psykiatrin skulle vitaliseras av samarbeten med andra specialiteter – kan man överhuvudtaget dela in kunskap i olika fack? Börje Cronholm var också under en period ordförande i Karolinska Institutets Nobelförsamling.

Vid en konferens om »psykotiska syndrom« i oktober 2015 berörde professor Martin Schalling m fl ett paradigmskifte – inflammation torde spela en allt större roll för olika psykiska sjukdomar. Genetiken och epigenetiken spelar stor roll, men komplexiteten är avsevärd. Man skådar ändå ljuset vid änden av en lång tunnel. Att psykiska sjukdomar spelar en större roll i samhället än cancer och hjärt–kärlsjukdomar blir alltmer uppenbart. Också professor Nils Uddenbergs stora verk i två volymer om lidande och läkedom (2015) behandlar förtjänstfullt psykiatri och dess historiska särställning.

Kommentar: Hur överbrygga klyftan mellan de sanna bibliofiler som värnar om gamla inkunabler på Carolina Rediviva i Uppsala, Hagströmerbibliotekets vänner i Stockholm, de som älskar privatbibliotek på skånska slott – och de moderna radikala datorfixerade forskare som tror att »allt finns på nätet«. Hur kunde man med berått mod köra institutionernas handbibliotek, mödosamt och kärleksfullt vårdade av entusiaster, till soptippen? Sådant har hänt vid flera av dagens svenska universitetskliniker. Tänk på Evert Taubes dikt om kejsaren av Kina som lät bränna alla böcker för att världen skulle börja med honom! Kulturskatter förstörs inte bara i Nazityskland, i dagens Mali eller i Irak – det görs också i dagens Sverige.

Det går inte att låta bli att reflektera. Det fanns en period då kvaliteten på avhandlingar sjönk.  Jag är en vän av att såväl avhandling som försvar får betyg. Det kan inte ha gagnat att avhandlingar skrevs bara på svenska utan »peer reviews«. En del skrifter ter sig för mig som att de i dag bara skulle accepteras på licentiatnivå. Men man har skärpt granskningsreglerna – ska våra universitet representera internationell toppklass måste krav och granskning vara rigorösa, i flera steg.

Sammantaget, som jag bedömer det, har Lennart Wetterberg och Hans Ågren gjort en stor kulturgärning. Svensk psykiatrisk forskning genom årtiondena förtjänar att bättre lyftas fram. Ett sätt är att sända exemplar av psykiatriska avhandlingar till Medicinhistoriska muséet, Eva Lagerwalls väg, S-736 43 Uppsala.