Innehåller mer än själva samtalet.

Ska man som läkare bry sig om ett tillstånd som enligt »Registeruppgifter om tobaksrökningens skadeverkningar« utgiven av Socialstyrelsen 2014 gör att närmare 12 000 människor i Sverige årligen avlider och nästan 100 000 insjuknar i olika sjukdomar? Om det varit en definierad sjukdom hade svaret självklart varit ja. Det verkar inte lika självklart när det gäller rökning, en levnadsvana som våra patienter själv bestämmer om. Vi som läkare borde åtminstone fråga våra patienter om tobaksvanor, speciellt rökning, och samtala med dem kring denna livshotande vana.

För att vi ska bli bättre på detta samtal har två psykologer tillika psykoterapeuter Agneta Hjalmarson och Margareta Pantzar skrivit en bok på detta tema. Båda författarna har mycket lång erfarenhet av tobaksavvänjning och tobaksprevention. Agneta Hjalmarson är också docent.

Boken innehåller betydligt mer än själva samtalet om tobak. Där finns det mesta som är bra att veta kring tobak: Tobakspolitik, prevalens, skador, vad händer när man slutar röka, fysiskt och psykologiskt beroende, läkemedel för tobaksavvänjning, rådgivning och tobaksavvänjning på andra arenor än vårdcentralen, och forskningsdata om olika metoder för tobaksavvänjning.

Själva läkarsamtalet om tobak behandlas i två kapitel. Det illustreras med olika exempel, där också MI (motiverande samtal) ingår. Det finns också ett par kapitel som handlar om tobaksavvänjning individuellt och i grupp. Det är något som läkare inte brukar ägna sig åt utan diplomerade tobaksavvänjare, oftast sjuksköterskor. Det kan dock vara bra även för läkare att känna till en del kring denna verksamhet som bör finns på varje vårdcentral och läkarmottagning. En målsättning med läkarsamtalet om rökning är att motivera patienter att komma till det kvalificerade rådgivande samtalet hos tobaksavvänjare. Det är den åtgärd som prioriteras högst i Socialstyrelsens nationella riktlinjer.

Det jag saknar i boken är hur man registrerar tobaksvanor i en datajournal, exempelvis enligt den modell som finns i Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder från Socialstyrelsen.  En annan viktig del i arbetet mot tobak, som kunde ha beskrivits mera utförligt, är den som bedrivs av frivilligorganisationer, exempelvis Yrkesföreningar mot tobak, där särskilt Läkare mot tobak ingår. Opinionsbildning är mycket viktig för att t ex skärpa lagar kring rökning på allmän plats, neutrala tobakspaket, öka utbildningen kring tobak i vårdutbildningar etc.

Det hade varit intressant med ett särskilt kapitel om tobaksindustrin och dess metoder att i det längsta förneka skadeverkningar av rökning, motarbeta varje lagförslag som begränsar reklam osv. Det är mycket mäktiga ekonomiska intressen som till varje pris motarbetar de mål som hälso- och sjukvården står för.

Boken »Läkarsamtalet om tobak« kan varmt rekommenderas. Den som inte anser sig ha tid att läsa en hel bok om detta ämne kan läsa det betydligt kortare avsnittet i Läkemedelsboken.