Sjukvårdsaktuell skönlitteratur.
Tidigare i år utkom Lucia Berlins bok »Handbok för städerskor« på svenska. Bokens förord av Klas Östergren ger en bra bild av vad som komma skall: en samling fina noveller där den allra sista meningen ofta överraskar läsaren, och ger berättelsen dess twist. Få böcker griper tag i läsaren så mycket som Berlins bok vilken kretsar kring missbruk, hårt arbete, övergrepp men också om sjukvård – ur skilda perspektiv.
Här skildras den som är sjuk men inte minst den som ger vård. Även om boken inte är en självbiografi rakt av så förstår man att Berlin hämtat inspiration från det egna livet; hon arbetade både som läkarsekreterare och vårdbiträde (men givet titeln också som städerska). Boken är på så vis ovanligt passande för den som arbetar inom vården.
I en novell skildras patienter som behöver antibiotika och smärtstillande och hur tvivlet smyger sig på – kan patienten verkligen botas(?). En av huvudpersonerna konstaterar: »De [läkarna] kan rädda ens liv och allting i Texas. De kan bara inte göra aborter.« Aborter är för övrigt ett annat tema som går igen.
Här skildras attraktionen mellan den kvinnliga sjuksköterskan och den manliga läkaren [»…hon är förälskad i njurspecialisten Dr B.«; »Det hade jag fått höra av den nye barnläkaren. Han var en bra doktor, och singel var han med…«]. Läkare kan vara oförskämda och likgiltiga, men de är tydligt läkare [»Läkaren hade en lång grön skjorta, munskyddet satt under hakan…«].
Men starkast är beskrivningarna av sjukdom och missbruk [» – Är hon i chock, frågade jag läkaren. – Nej, hon är döfull«]. Flera noveller beskriver också i detalj lillasystern Sallys cancer: [»Du kommer inte att dö. De sa ju att cancern var borta. Strålbehandlingen gör de bara för att vara på den säkra sidan, det är rutin.«]. Boken skildrar till sist också hur en familj påverkas av att en av dess medlemmar är döende, och påminner om att det finns många sätt att närma sig döden.
»Handbok för städerskor« är en av årets viktigaste böcker.
