Självbiografi om åren i yrket.

I boken »Processen« sammanflätar Åsa Nilsonne sig själv i en lång rad roller: studentens, den unga läkarens, utbildningsläkarens, specialistens, terapeutens, forskarens och sist men inte minst patientens. Det är generöst och mycket lärorikt att få inifrånperspektivet av förtätad ångest, från en kollega som kan, åtminstone i efterhand, tillåta att möta sig själv som både läkare och patient.

Vi får träffa många andra patienter, eller bättre uttryckt människor, i möten som format Nilsonnes yrkesresa och process. Man kan förstå att de är nyckelhändelser, utvalda för att få oss läsare med på resan. Flera är spännande som deckare – för övrigt en genre som Nilsonne också behärskar – men här saknar de deckargåtans upplösning. Det blir mer som i det vanliga livet, liksom i det kliniska, multifaktoriellt när det gäller förklaringar, och symptomlindrande när det kommer till behandling.

Ibland uppstår ett litet »heureka« som hos Doktor House, men mer ofta är verkligheten en annan. 

Redan i förordet får vi veta att Nilsonne valt bort att arbeta med psykofarmaka och skälen till det växer fram allt eftersom. Här finns det faktiskt ett omvälvande »heureka«!

– Det var psykoterapeut jag skulle bli. Det var som om psykiatrin sträckte ut sin hand i min riktning och jag tacksamt tog emot.

Vägen mot och genom terapeutiska inriktningar är spännande att följa. En eloge till Nilsonne och alla som orkar arbeta med patienter med instabilt emotionellt personlighetssyndrom.

Ett viktigt och brännande ämne är hur kollegor i psykiatrin kan göra väsentligen olika bedömningar, men också skilja sig åt i sin grundläggande inställning, vilket i sin tur påverkar valet av behandling. Läs om »Den unge mannen med den punkterade lungan«, där två olika bakjourer bedömer samma patient som antingen psykosnära och våldsam eller som en omogen drygt tjugoårig pojke i kris.

Det aktualiserar frågan om psykiatrins särställning i vetenskapen och svårigheten med diagnostik. Mer än så får vi oss inte till livs, men intresset för diskussion väcks. Nilsonnes egen ståndpunkt är att vi har målat in oss i ett hörn med den psykiatriska diagnostiken.

Till sist vore det ett stilbrott att inte låta det vackra bokomslaget och dess symbolik få både ett helt eget stycke och nästan sista ordet.
Omslaget pryds av en röd skål, med ett slags guldådror. För novisen kan det vara ett konstverk i original, men vi får veta att det är en trasig och obrukbar skål som lagats med japansk teknik – kintsugi. Det syftar till att hedra skålens historia. Det är också Nilsonnes inställning till psykiatrin, och jag tar tacksamt emot den bilden.

Processen är viktig, på sätt och vis lättläst, icke att förväxla med snabbläst. En enda reflektion är att den bitvis är lite pratig i språket. Men det är ju tycke och smak.
Boken stimulerar absolut till eget tankearbete och längtan efter diskussion av vad det innebär att vara psykiatriker i allmänhet och läkare i synnerhet. Läs den!