Läkekonst har rimligen utövats av erfarna kvinnor och män långt tidigare än vår historias gryning. Kryddor, örter och växtextrakt har alltid stått erfarna behandlare till buds, men hantverksmässiga åtgärder kräver riktad manuell övning. Det blev därför en särskild grupp hantverkare, kirurgerna, som gjorde sådant. Den äldsta operationen är starrsticket, känt sedan mer än 5 000 år i Indien genom texter som tillskrivs Sushruta i Ayurvedaböckerna och välkänt från babyloniern Hammurabis nästan 4 000 år gamla stele, nu i Louvren i Paris. Egyptierna på faraonernas och pyramidbyggarnas tid kände också till ingreppet. Bokens framsida visar mycket följdriktigt ett starrstick, om än inte från fullt så gammal tid.

Ordet kirurg kan härledas till grekiskans kheirourgōs, vilket betyder arbetande med handen, till kheir, hand, och érgon, arbete, och boken startar i Grekland med citat ur »Iliaden« och med gamla grekiska bilder som illustrationer. Författaren har varit obstetrisk och gynekologisk kirurg, och kanske vill han med detta främja kirurgers intresse för klassisk bildning.

Olof af Acrel brukar räknas som den svenska kirurgins fader, och det är lätt hänt att detta skymmer alla deras föregångare i olika led, kanske tillsammans med medicinaren Abraham Bäcks insatser för Serafimerlasarettet och läkarutbildningen. Givetvis fanns det långt före af Acrels och Bäcks tid ett behov av »utvärtes vård« som det en gång hette, och författaren har gjort en förnämlig insats med att dra fram de dåtida utövarnas namn ur olika gömslen. Lite skymtar också deras verk i historiens töcken. Textens nyktert sakliga verklighet ger god grogrund för påfyllningar med detaljer ur fantasins värld.

Via isländska sagor (bl a de av Snorre Sturlasson), dansken Saxo Grammaticus »Gesta danorum«, den gamla upplandslagen från 1296 och svenska s k tänkeböcker från sen medeltid leder författaren in läsaren i den nordiska medicinhistoriens äldsta tid. I början var det hantverksmässigt utbildade bardskärare och fältskärer som föregick kirurgerna. De bildade skrå på 1600-talet, och då fanns också badarna som bildade ett annat och ofta konkurrerande skrå.

Bokligt bildade personer har ofta kommit högt i social rang och då skaffat sig en nedlåtande syn på hantverkare. Läkare som skaffat sig doktorstitel misstrodde ofta bardskärare/fältskärer/kirurger som de motarbetade och ringaktade. Efter sekellång träta med många inblandade avgjordes slutligen striden när Kungl. Majestät 1797 gav det då hundraåriga Collegium medicum makt och myndighet över såväl kirurger som bokligt utbildade doktorer, som därmed likställdes. Alla parter, inte minst de sjuka, vann på detta.

Personerna och personligheterna som dyker upp i boken är många och intressanta, och läsaren får klart för sig att intriger, invektiv och missfirmelser visst inte var ovanliga. Historien och därmed också boken har mycket att berätta för även nutida medicinska makthavare.

Det finns två medicinska skrift- och boksamlingar av internationell klass i Sverige, Wallersamlingarna på Carolina Rediviva i Uppsala och Hagströmerbiblioteket i Stockholm, uppkallade efter kirurgerna Erik Waller och Anders Johan Hagströmer. Boken ger osökt läsaren anledning att vara tacksam för att deras verk bevarats.