Alois Alzheimer – inte bortglömd.

Dessa män. Dessa medicinens män. De medicinhistoriska farbröderna. Vad har de att ge mig? Jag knyter min knytblus och ger mig in i boken om mannen vars namn jag använder hundratals gånger per dag.

Magnus Carlssons bok om Alois Alzheimer börjar med ett långt referat av de journalhandlingar som finns kvar från 1901 till 1906. Dr Alzheimer beskriver anamnes och kliniska fynd hos Auguste Deter, kvinnan som är den första patienten med kognitiv sjukdom av alzheimertyp rapporterad till världen. Bitvis lite trögt men sammantaget ett elegant grepp som ger struktur och grund till den vidare beskrivningen. När jag läst färdigt boken vill jag läsa denna del igen: hur var det nu med fru Deter?

Författaren utlovar en biografi »från vaggan till graven«. Han håller vad han lovar, med råge. Vi får veta familjen Alzheimers hela släktträd (farfar Alzheimer kan ha varit Auguste Deters lärare), en hel del om familjelivet och den varma person som Alois ansågs vara och även hur det gick för Alois familj.

Fokus i boken är dock Alzheimers akademiska karriär som psykiater och forskare. Med sitt stora intresse för både klinik och mikroskopi och med flera engagerade kolleger, däribland Franz Nissl (Nissl-färgning av neuron), kunde Alzheimer bedriva avgörande forskning.

Neuropatologiskt hade både plack och trassel redan beskrivits, och en artikel om 10 fall av »senil demens med plack« hade publicerats.  Men Alzheimers noggranna fallrapport 1906, med både klinik och neuropatologiska fynd av patienten Deter som dog endast 56 år gammal, var unik och i sin stora psykiatrilärobok 1910 döpte Emil Kraepelin sjukdomen till »Alzheimerschen Krankheit«.

Carlsson beskriver även samtiden, de akademiska händelser som sker vid denna tid, och det ger ett behövligt perspektiv. Förvisso konstaterades flera fall av Alzheimers sjukdom de kommande åren, inte minst av Alois själv och hans lärjungar, men det är många närmast revolutionerande upptäckter som konkurrerar om uppmärksamheten. Under psykoanalysens era var det heller inte populärt att hävda att psykisk sjukdom har en organisk orsak. Först den 21 september 1997 eftergranskades Alzheimers vävnadsprov, och sedan dess är denna dag den internationella alzheimerdagen.

På föreläsning för ST-läkare i allmänmedicin häromveckan refererade jag till fakta som tas upp i boken: att demens så sent som 1986 förklarades med »sinnesslöhet« i Svenska Akademiens ordlista. En av ST-läkarna rykte på axlarna och kommenterade det hela med »jaja, det vet vi ju hur det är med Svenska Akademien …«, varvid muntra skratt hördes.

Magnus Carlsson har med sin bok om Alzheimer inte bara noggrant kartlagt dennes storartade liv och karriär utan även placerat denna sjukdom, ett av vår tids fortsatt största medicinska mysterier, i tiden och uppmanar oss både att ta vid och sträva efter fortsatta landvinningar inom forskning men kanske framför allt att genom ett korrekt tilltal minska stigmatisering och öka medvetenheten.

Den första svenska biografin om Alzheimer är mycket noggrann, fylld med arkivbilder och författarens egna bilder och genomsyras av Magnus Carlssons uppenbara fascination för Alzheimer. Det är en välkommen genomgång av en av medicinhistoriens viktigaste personer och boken kan varmt rekommenderas, både ur ett historiskt perspektiv men också som inspiration till oss som arbetar med personer som uppvisar kognitiv svikt eller sjukdom, ofta av alzheimertyp.