Lars Gyllensten var en av landets främsta författare. Hans nya böcker uppmärksammades och fick alltid förstadagsrecensioner. Han var också läkare och professor på Karolinska institutet. Han kommenterade sitt yrkesval att bli läkare med att det är ett uppskjutet val mellan naturvetenskap, humanism och samhällsengagemang. I »Sokrates död« skriver han: »… själva anspråkslösheten och maktlösheten utgjorde det finaste värdet i läkarens yrke … en spärr mot den avskyvärda, beställsamma maktlystnaden som präglade de flesta andra ambitioner«.

Många av mina generationskamrater liksom jag själv tog till sig detta, även om vi kanske inte levde upp till så höga ideal. Viktigare kanske var Gyllenstens tvivel och trolöshet i Descartes anda. »Nihilistiskt credo« var min katekes. Dess expressiva oneliners prydde de plakat som Lena Nyman gick omkring med på stan i filmen »Jag är nyfiken gul«.

Numera är det inte många som talar om Gyllensten, vilket föranlett Thure Stenström att sätta titeln »Den glömde Gyllensten« på sin nya bok. Det är lite förvånande att Gyllensten har ett sådant eftermäle. Hans böcker är tidlösa. Dessutom borde Gyllensten vara mer aktuell, med tanke på att han lämnade Akademien år 1989 i protest mot dess feghet att inte fördöma fatwan mot Salman Rushdie. Gyllenstens kritik av den postmodernism som Horace Engdahl med flera i Akademien företräder gäller fortfarande.

Stenströms bok inleds med cirka 100 sidor om Lars Gyllensten och döden. Döden är ett viktigt tema för Gyllensten. Hans utgångspunkt är att vi bara vistas tillfälligt på jorden mellan födelsen och döden. Han ifrågasätter strävan efter odödlighet exempelvis i en av sina mest uppmärksammade böcker: »Sokrates död«. Sokrates befinner sig i fångenskapen för att inta giftbägaren inför sina lärjungar. Hans brott var att han hade förfört ungdomen med sin filosofi. Hustrun Xantippa hatar sin mans sofismer och vill hellre att han hjälper henne med mera timliga sysslor. Hon kan inte förstå att han inte kommer ut från sin fångenskap. Sokrates lärjungar har nämligen erbjudit sig att befria sin läromästare, vilket var möjligt. Inte ens åklagaren Meletos ville att Sokrates skulle dö utan bara förnedras. Gyllensten lämnar det som en öppen fråga om Sokrates verkligen gjorde en hjälteinsats, när han intog giftet som dödade honom.

Först i andra kapitlet presenterar Stenström mer biografisk information. Gyllenstens debut är berömd. Tillsammans med kurskamraten Torgny Greitz skrev han »Camera obscura« under pseudonym. De hade gjort ett hopkok av den då rådande modernistiska diktningen. Diktsamlingen recenserades och togs på allvar, tills författarna avslöjade det skämtsamma bedrägeriet.

Gyllenstens karriär som läkare och forskare avhandlas ganska snabbt och kunde kanske ha skildrats lite mer utförligt. Som prosektor, vilket han var innan han blev professor, föreläste han i histologi. Han lär inte ha varit någon särskilt bra föreläsare. Han slutade exakt på det schemalagda klockslaget, ofta mitt i en mening, för att börja där vid nästa föreläsning. Jag vet inte om det är en skröna, men han lär ha tenterat studenter vid det så kallade prep-förhöret genom att visa dem ett snitt från en prickig korv och fråga dem om det var från levern eller njuren.

Tillsammans med barnläkaren Bo Hellström var han faktiskt först med att visa att för mycket syrgas skadar näthinnan hos kattungar. Artikeln citerades som ett bevis för att för mycket syrgas till för tidigt födda barn leder till retrolental fibroplasi eller omognadsretinopati som det numera kallas. Samtidigt som Gyllensten var verksam på histologen blomstrade den så kallade monoamingruppen. Gyllensten deltog inte själv i denna forskning, men han backade upp den och lämnade sin professur till förmån för Tomas Hökfelt, som torde vara en av vårt lands mest citerade forskare.

Trots att Gyllensten var ständig sekreterare i Akademien, ordförande för Nobelstiftelsen, ledamot i Sveriges Radios styrelse med mera verkade han hålla sig undan från makthavarnas och kulturkändisarnas vimmel. Jag tror inte att han var med i Almedalen någon enda gång, utan han föredrog mer enskild verksamhet på södra Gotland på somrarna. Han påstod sig vara lat av naturen, men skrev nästan 1 000 artiklar, framför allt för Dagens Nyheter men också för Läkartidningen. Det blev många recensioner men inte minst debattartiklar, i vilka han till exempel ifrågasatte rivningen av de gamla Klarakvarteren och uppbyggnaden av Hötorgsskraporna. Särskilt minnesvärt är hans krav att Skärholmen borde rivas.

Gyllensten gick också till angrepp mot sin gamla meningsfrände på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, för att denne ville att Sverige skulle skaffa sig atomvapen. Ännu hårdare var hans angrepp på Olof Lagercrantz, som hade ifrågasatt Nobelpriset till Eyvind Johnson och Harry Martinson. Enligt Gyllenstens övertygelse bidrog det till att Harry Martinson tog livet av sig.

Stenström återgår sedan till Gyllenstens litterära skrivande, framför allt om döden. Han noterar att nästan inga läkare finns med i Gyllenstens persongalleri, med undantag av dr Mannelid i »Juvenilia«. Han har inte skrivit någon motsvarighet till P C Jersilds »Babels hus«.

I stället rör sig Gyllensten bland döda filosofer och författare. Stenström för resonemang med citat från Gyllenstens böcker om Sokrates, Montaigne, Swedenborg, Pascal och Kierkegaard. Mycket bildande, men kanske lite väl långt. Gyllensten var själv mer sparsmakad, och nästan alla hans böcker är ganska tunna till sidantalet.

Sammanfattningsvis är Stenströms bok mycket välskriven och i högsta grad läsvärd, inte minst för oss läkare som hade Gyllensten som intellektuell förebild.