Omfattande men samtidigt lagom stor.

Denna den tionde upplagan av Laurells anrika verk vänder sig till en bred publik. Den är som en gammal vän och trofast hund: alltid där, alltid pålitlig, ger snabbt svar utifrån den svenska vården men lite patina behöver poleras. Boken fyller gapet mellan det stora referensverket Tietz, den fina läroboken av Marshall och tolkningsmanualer. På det hela klarar sig »Laurell« bra även om det finns utrymme för förbättringar.

En styrka är att »Laurell« är på svenska och anpassad efter förhållanden i Norden. Boken täcker därför hematologi, koagulation och immunologi, ämnen som i den anglosaxiska litteraturen, som i dag dominerar sjukvården, faller under sina specialiteter. En annan styrka är att verkliga svenska experter inom klinisk kemi har bidragit med olika avsnitt och sektioner. Redaktörerna har gjort ett rejält stilistiskt arbete. Eftersom »Laurell« nu har genomgått tio upplagor har de flesta oklarheter och faktafel rättats.

Boken är omfattande men samtidigt lagom stor. Den är lätt att hitta i. Boken fokuserar på tolkning mer än metodik. Det gör att boken inte bara är till för kemister utan för alla kliniker som är intresserade av analyser utifrån ett labb-perspektiv. Boken upplevs som aktuell och à jour. Stycket om tromboelastografi är välskrivet och visar tydligt hur kurvorna från ROTEM och TEG skiljer sig från varandra. Boken har blivit större och tyngre (7–8 procent), vilket är ett gott tecken därför att det speglar att klinisk kemi växer och utvecklas.

Man efterlyser dock tydliga diagram, tabeller, algoritmer och inte minst fallbeskrivningar, som skulle göra den till en bättre lärobok. Detta är ett didaktiskt verk, ej heller får läsaren ett tydligt begrepp om vad som är viktigt eller i vilken ordning problem graderas. Här finns utrymme för förbättring, och det är lite synd att redaktörerna inte tacklat detta.

NIPT är en ganska nyligen introducerad analys och egentligen inom ämnesområdet medicinsk genetik, vilket kan förklara att ett faktafel har smugit sig in.  På sidan 620 står det att »en mindre del av detta [cellfria] DNA utgörs av fetalt DNA«. Detta är inte korrekt utan en vanlig missuppfattning. Det cellfria DNA:t från graviditeten kommer huvudsakligen från placentan, vilket gör att metoden har vissa begränsningar. Kapitlet om tumörmarkörer framstår som lite svagt, och den nya versionen saknar de fina överskådliga tabellerna där det tydligt framgår vilken markör och tumör passar bäst ihop. I stycket om kvalitetssäkring står det att intern kvalitetskontroll görs med prov från en stor provmängd men missas att kontroller i dag oftast är kommersiella och att man enligt ISO15189 bör köpa från en oberoende tredje part, dvs inte samma leverantör som analyserna. Det saknas något så enkelt som en à två sidors sammanställning av de vanligaste referensintervallen även om man vid behov slår i den norska »Nasjonal brukerhåndbok i medisinsk biokjemi« eller Lund-Egloff & Löwbeers analystolkning, men sannolikt bara googlar.

Till syvende och sist är »Laurell« ett gediget verk och för många en favoritbok. Det är en fördel för läkar- och BMA-studenter att den är på svenska, även om den inte alltid är så lätt att lära från. Laurells bok har en klar roll i ST-utbildningen och som ett referensverk i nordiska sjukhuslaboratorier och i medicinska bibliotek. Om man inte redan gjort det, bör marknaden för en upplaga på ett annat stort språkområde undersökas.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Upplysning men inte jäv – båda författarna fick sina grund- och specialistutbildningar utanför Norden.