Vid middagsbordet blev Markus Heilig, professor i neurovetenskap vid Linköpings universitet, utmanad av sina vuxna döttrar: »Pappa, är våra hjärnor i grunden lika?« Efter ett års granskning av kunskapsläget kunde han svara sina döttrar och publicerade sedan resultatet i bokform. Nedan vill jag redovisa och kritiskt granska bokens tre huvudbudskap.

Med lättfattlig pedagogik beskriver Heilig att feminin organisering av hjärnan är grundprincipen och innebär en hög grad av utveckling av nervbanor mellan storhjärnans hemisfärer. Om fostret har en Y-kromosom hämmas denna utveckling till förmån för tillväxt av nervbanor inom respektive hemisfär. Det börjar med att SRY-genen på Y-kromosomen inducerar bildning av faktorn TDF (testis determining factor), som också styr utveckling av förbindelser i hjärnan. En israelisk forskargrupp har med hjälp av T1-viktade MR-bilder och »diffusion tension imaging« använt algoritmer som visualiserar de långa axonen hos 949 personer från åtta års ålder och uppåt. Detta visar att färre nervbanor korsar över till andra sidan i storhjärnan hos män medan långa nervbanor bakifrån och framåt dominerar.

Motsatta förhållanden gäller i lillhjärnan, där i stället män har fler förbindelser mellan höger och vänster sida [1]. Resultaten redovisas i boken och illustreras med figur från artikeln. Artikeln har kritiserats av en feministisk forskargrupp, som med andra MRI-algoritmer visar att storleken hos olika centrum i hjärnan inte skiljer sig mellan könen. Påvisad könsskillnad i förbindelser i hjärnan är bokens stora behållning och en mycket viktig observation som jag finner väl förankrad i aktuella publikationer.

Bokens andra budskap är att betydligt fler pojkar än flickor har hög matematisk begåvning. Detta påstående baserar Heilig på SMPY-kohorten (Study of mathematically precocious youth), som sedan 1972 följt elever som antagits till Johns Hopkins College. År 2000 bestod kohorten av närmare en miljon ungdomar. Ungefär fyra procent föll bort tidigt och kunde därför inte följas upp. I samtliga uppföljningar fanns det både i den lägsta och högsta svansen betydligt fler pojkar än flickor. Baserat på detta menar både forskargruppen och Heilig att det är vanligare att hitta matematisk excellens hos pojkar. Min kritik är att skillnaden delvis skulle kunna förklaras av selektiva bortfall, dvs primär selektionsbias. Pojkar som är duktiga i idrott prioriteras vid antagning till och fullföljer college, vilket kan leda till att det finns kvar fler pojkar än flickor i den grupp som har sämst matematisk förmåga. Samtidigt kan matematiskt högpresterande flickor i högre utsträckning än pojkar välja bort college och gå direkt till ett välrenommerat universitet.

Varför skulle hjärnor med mer utvecklade långa nervbanor inom samma hemisfär ge större förutsättningar för matematisk excellens? En gedigen systematisk litteraturöversikt redovisar ett integrerat kunskapsläge där både biologiska, psykologiska, sociologiska och ekonomiska perspektiv beaktas [2]. Matematisk excellens bland pojkar är vanligare i både USA och flera västeuropeiska länder, medan motsatt förhållande gäller för Island, Singapore och Indonesien.

Översikten presenterar forskning som visar att spädbarn beroende på kön och grad av androgen påverkan i uterus har olika stor förmåga att identifiera olika 3D-figurer. Annan forskning visar att förväntningar och uppmärksamhet från vårdnadshavare styr vilka färdigheter som ska utvecklas. Fortsatt utveckling av hjärnan påverkas av skolsystem och kulturellt betingade könsroller.

Ett tredje fokus i boken berör manligt och kvinnligt sexuellt beteende utifrån ett evolutionistiskt perspektiv. Här tycker jag att författarens reflektioner är biologiskt reduktionistiska och schablonmässiga. Våra hjärnor skapar förutsättningar för långsiktiga etiska ställningstaganden som påverkar både mäns och kvinnors sexuella beteende. Med dessa reservationer upplever jag boken som intressant och läsvärd.