För många läkare är medicinprofessorn Gösta Gahrton känd som den som introducerade benmärgstransplantationen i Sverige. Gahrton har nu samlat sina minnen i en synnerligen innehållsrik biografi.

Gahrton var i många år med i Nobelförsamlingen och Nobelkommittén vid Karolinska institutet, slutligen som ordförande i kommittén. Nobelpriset löper som en röd tråd genom boken. Gahrton skriver både om personer som fått priset och om personer som varit värda det, men aldrig fick det.                    

Gösta Gahrton, född 1932, växte upp i Kristianstad där pappan, som var invärtesmedicinare, var överläkare och chef för Epidemisjukhuset. Mamman var utbildad gymnastikdirektör och kom från en välbärgad familj. Hennes far, Wilhelm de Shàrengrad, hade tidigt blivit föräldralös och som förmyndare fått Rudolf Fredrik Berg, grundaren av Skånska cementgjuteriet. Wilhelm fick framstående uppdrag i cementindustrin. Anekdotiskt kan tilläggas att Rudolf Fredrik Berg var son till Sveriges förste professor i pediatrik, Fredrik Theodor Berg, och bror till kirurgprofessorn John Berg.

Medicinstudierna i Lund förde Gahrton i kontakt med senare legendariska personer som Nils-Åke Hillarp, Bengt Falck, Arvid Carlsson, Sune Bergström, Bengt Samuelsson och Nils Alwall. Listan över välbekanta namn är lång. 

År 1959 fick Gahrton sin läkarlegitimation och karriären i invärtesmedicin tog sin början. Intresset för hematologi fanns redan då, men det första vetenskapliga arbetet gjordes hos Inge Edler, kardiologen som tillsammans med fysikern Helmut Hertz utvecklade ultraljudsdiagnostiken för hjärtan.

En av de porträtterade kollegorna är Stig Radner, som var en stjärna på att kateterisera och den första att visualisera hjärtats kranskärl. När Radner visade sin vetenskapliga artikel för chefen kommenterade denne: »Ja det ser ju väldigt fint ut – men vad ska man använda det till?« Tekniken skulle komma att möjliggöra bland annat ballongsprängning och stentning av koronarkärl, vilket Gahrton tänker på när han många decennier senare själv ligger på kateteriseringsbordet. 

Jan Waldenström, då professor i medicin i Malmö och ledande i den svenska hematologin, introduceras tidigt i boken och återkommer flera gånger. 

Den hematologiska forskningen förde Gahrton till Torbjörn Casperssons cellforskningsinstitution på Karolinska institutet. Caspersson var en av sin tids forskningsgiganter och gjorde tidigt banbrytande upptäckter om nukleinsyrornas betydelse. 

Caspersson samarbetade med den amerikansk-judiske cancerforskaren Sidney Farber, vilket förde Gahrton vidare till Boston. Farber fann att folsyraantagonisten aminopterin kunde få leukemi att gå i remission, åtminstone för en period. Farber belönades inte med Nobelpriset, men hans upptäckt blev starten för utveckling av läkemedel för att behandla cancer. 

I Sverige blev Gahrton drivande för randomiserade cancerstudier där nya behandlingar jämfördes med de dittills bästa. Gahrton introducerade också, tillsammans med transplantationskirurgen Carl-Gustav Groth, benmärgstransplantationer i Sverige, vilket har revolutionerat behandlingen av maligna blodsjukdomar.

Författaren är inte alltid helt politiskt korrekt. Det är ganska underhållande. Han formulerar sig syrligt om akademisk nivellering i kölvattnet till 1968-rörelsen och ger kängor åt åldersdiskriminering och kvoteringstänkande. Om man satsar på kompetens följer jämställdhet som en konsekvens. 

Alltför många av de framstående personer som Gösta Gahrton berättar om är redan bortglömda. Gahrton har med sin bok gjort en värdefull insats för att bevara deras minne för en ny generation. Det är en stor sak.