I höstas startade du ensam projektet Vård på centralen som nu engagerar hundratals volontärer. Ni möter flyktingar på Stockholms central, delar ut receptfria mediciner och bjuder på elementär sjukvård. Vad driver dig?

– Det handlar om att vara medmänniska. Jag är född och uppvuxen i Sverige, men mina föräldrar kom också hit som nyanlända en gång i tiden. Det är klart att man vill hjälpa till när man förstår vilka behov som finns, och hur privilegierad man själv är genom att leva i ett fritt land som folk faktiskt flyr till med livet som insats.

Är det typiskt för dig att ta initiativ och dra igång projekt? 

– Jag har alltid varit något av spindeln i nätet, till exempel i grupparbeten i skolan. Jag vill se till att allting funkar, att alla mår bra och att det finns en röd tråd i det som händer. Jag drar mig inte för att ta ledarrollen om det behövs och om det inte finns någon annan. 

Varför ville du bli läkare?

– Redan som liten ville jag bli läkare. Lekte med dockor och skötte om dem. Hade det som mål på gymnasiet och kämpade för att få bra betyg. Min pappa är läkare, så det påverkade väl också. 

Jag läste i Uppsala en termin men ville plugga på Karolinska på grund av forskningsanknytningen. 

Är det forska du vill när du är färdig med läkarutbildningen?

– Jag ville bli barnläkare när jag först började på läkarprogrammet. Men sen upptäckte jag att andra delar av medicinen kunde vara intressanta – kirurgi till exempel. Så jag kanske blir barnkirurg. Barnonkolog däremot skulle jag inte vilja bli. Det är nog väldigt tufft.

Har du andra intressen? 

– Sedan ett år sitter jag i Miljöpartiets styrelse i Huddinge. Jag extrajobbar på Apoteket AB, har gjort det sedan jag var 16, och så styrketränade jag fem gånger i veckan innan jag började med det här på Centralen.

Du verkar inte ha en ledig minut?

– Mina kompisar undrar om jag nånsin sover. »Är du en robot eller människa?« har de frågat. Men visst sover jag. Har bara lärt mig att utnyttja mina timmar effektivt, och att ha många bollar i luften får mig att må bra.

När kopplar du av?

– Jag är praktiserande muslim, för mig är bönen väldigt viktig. Att sätta sig ned på kvällen och be har gjort mycket för mig. Då har man i alla fall någonting att förlita sig på om allt annat i världen är mörkt. Det är ett stöd och någon­ting jag vuxit upp med.

Du har en nål med en kurdisk flagga. Vad betyder dina rötter?

– Jag är ju kurd, kurdiskan är mitt första språk. Jag sätter på mig märket för att folk som kommer ska förstå att de kan prata med mig. Vi kurder kanske känner extra mycket för dem som flyr, eftersom vi också har varit med om förföljelse i olika skeden av historien. 

Vilka är dina förebilder?

– Min pappa, till exempel. Han kommer från en familj där varken farfar eller farmor kunde läsa eller skriva. Det var en krigsdrabbad barndom, de flydde från Irak till Iran och han fick varva skolan med att jobba. Tog sig till Ryssland, började plugga till läkare i Rostov, och nu är han specialist i reumatologi och allmänmedicin i Sverige. För mig är det en beundransvärd resa. 

– Och farfar, som var en pêşmerge (stridskämpe på kurdiska) och fick kriga för sitt folk hela livet i stället för att skaffa sig en utbildning. När vi träffade honom i hemlandet och mina bröder ville se hans vapen sa han: »På vår tid utkämpade man sina strider med vapen men i dag utkämpas striderna med pennan, för kunskap är makt.« Det tänker jag på ibland.

SUSANNA CHARBOTI

Yrke: Läkarstudent, med halva utbildningen framför sig.

Ålder: 21 år.

Familj: Mor och far, fyra syskon, 4, 13, 18 och 20 år.

Bor: I studentlägenhet, Flemingsberg, södra Stockholm.

Aktuell: Startade det ideella projektet #Vård på centralen, som delar ut receptfria läkemedel till flyktingar och bjuder dem på elementär sjukvård.