Din forskargrupp har i stenhård konkurrens just fått 28 miljoner kronor av Nord­forsk. Varför är din forskning så viktig?

– Det är ett pionjär­arbete med samverkan över fakul­tetsgränserna. Målet är att ut­veckla doktorander och forskare anpassade för en ny tid som kommer, och som kommer snabbare än vi trott. Klimatförändringen förändrar floran, vilket i sin tur ger förändrat djur- och insektsliv. Vi måste följa upp vad kedjan av förändringar innebär för människors hälsa och för samhället i stort. 70 procent av de nya infek­tio­ner vi konstaterar kommer från djurvärlden: ebola, fågelinfluensan … dengue­feber har vi nu i Europa.

Hur började din resa inom professionen?

– Jag är tropikmedicinare från början. Disputerade på snäckfeber, en tropikmedicinsk sjukdom. Forskningsområdet var nytt i Sverige, och jag var väl äventyrslysten också. Jag har varit mycket i tropikerna. Var läkare i Guinea-Bissau, haft projekt i Tanzania och Somalia, auskulte­ra­de som student i Ghana. Som studenter liftade vi runt i Öst­afrika. Det var det glada 70-­talet, innan HIV kom. Jag var och är väldigt intresserad av Afrika. Har haft ett hus på Zanzibar, direkt på stranden. Jag har just sålt det, men hade det i tio år. Det var fantastiskt.

Blev din läkarkarriär som du trodde att den skulle bli?

– Jag kan inte påstå att jag har haft någon plan, utan jag har känt mig för, och beroende på vad jag har träffat för människor, så har det blivit som det blivit. Jag kommer från en familj där ingen var akademiker. Det var ingen som bestämde åt mig. 

Du är den första kvinnan i Sverige som har fått en professur med en stol i infektionssjuk­domar.

– Det känns bra, inte minst för att jag har jobbat jättemycket med jämställdhet – och överlevt. Jag kom från en bra skola utan ojämställd­het, från en familj där sånt inte förekom alls, till Karolinska institutet, där det blev som ett knytnävsslag i ansiktet när jag upptäckte vad som pågick. Det började med kurslitteraturen på anatomen, med sexistiska bilder på nakna kvinnor för att beskriva en muskel – och den enda mannen som var med hade kalsonger. Det var helt otroligt. 

Men jag hade förmånen att starta arbetet med jämställd vård, i egenskap av jämställd­hetsansvarig på halvtid mellan 2003 och 2006 i Stockholms läns landsting. Det som vi gjorde där var ett fantastiskt projekt som spreds till andra landsting och SKL. 

Vilka tips eller råd vill du ge till unga kolleger? 

– När jag var tolv år vann jag Kamratpostens uppsats­tävling. Förstapriset var att bo i två veckor hos familjen Spik i deras kåta i Saltoluokta. Det var en stark upplevelse som jag sen bar med mig. Därför var jag glad att kunna skicka Umeå­studenter till huset på Zanzi­bar för att slutföra olika projekt. Att skaffa sig särskilda upplevelser under tidiga studie­år gör att man kanske fattar lite annorlunda beslut senare i livet, och förhoppningsvis lite bättre beslut. Man blir inte inskränkt om man kan tänka lite utanför de invanda banorna. Och man måste ha uthållighet.

BIRGITTA EVENGÅRD

Yrke: Överläkare, professor i infektionssjukdomar.   

Ålder: 63 år.

Familj: Två döttrar.

Bor: Stockholm och Umeå.

Aktuell: Leder en internationell forskargrupp som studerar effekter av klimatförändringen på ekosystemen i norr.