Blev din karriär som läkare och fackligt aktiv så som du hade tänkt dig från början?

– Inte hade jag anat att jag skulle hålla på så länge som ordförande. Men jag gillar att engagera mig och har jobbat med fackliga frågor sen kandidattiden. Och här i Skaraborg har jag arbetat sedan AT-tiden. Det beror delvis på att jag bor på landet en bit utanför Skara. 

Driver du en bondgård själv?

– Jag köpte gården redan när jag var underläkare. Ett objekt som låg bra till i länet där jag skulle jobba. Jag skaffade några biffkor, och det har jag än i dag, sju kor och en tjur. Korna kalvar och sköter sina kalvar själva, på hösten säljs kalvarna till någon som ska föda upp dem. Men jag sköter inte allting själv på gården. Vissa arbeten kan lejas bort, som att skära hö och måla om till exempel. 

Har du lantbruksbakgrund själv?

– Inte direkt. Men vi bodde utanför Halmstad, där jag växte upp, intill en gård och jag var väldigt ofta där i 7 – 13-årsåldern. Det påverkade mig, helt klart. 

Varför blev du läkare?

– Jag tyckte om att ägna mig åt människor, och hade fallenhet för den biologiska sidan av naturvetenskapen. Jag tyckte att läkaryrket kunde passa mig, och började läsa i Göteborg 1967 – tog examen 1973. 

Vad fick dig att välja den specialitet som du har?

– Under öronkursen tänkte jag: »så trevligt«, och hade en kurskamrat som kände likadant. Sommaren efter vikarierade vi på »öron«, gjorde AT också, och blev kvar. 

Vilken är din viktigaste insats under karriären?

– Jag har ju inte disputerat, och inte heller tagit fram några nya behandlingsmetoder. Jag har påverkat på mitt sätt, till exempel genom att sprida ordet om att man kan fenolbedöva trumhinnan. Det anser väl de flesta numera men det finns också de som inte gör det. 

Jobbade du över mycket?

– Jag jobbar ständigt över, fortfarande, trots att jag har börjat trappa ner och slutar min anställning nu i maj. Men vi har ett flexsystem och kan ta ut övertiden i ledighet. 

Vad gör du på fritiden?

– Jag reser gärna. Till olika platser, olika varje gång, för att se världen. Nästa resa går om två veckor, till Ecuador och därifrån till Galapagosöarna. Vi är borta i 16 dagar – det ska bli spännande. 

Du började tidigt engagera dig fackligt?

– Redan under studenttiden. I Medicinstudenterna förbund i Göteborg var jag ordförande, sedan i SYLF här i Skaraborg, och sedan i vår lokala läkarförening. 

När var du riktigt nöjd med resultatet i en facklig förhandling?

– I början 2000-talet sa vi ifrån att vi låg riktigt dåligt till lönemässigt på sjukhuset i Skövde. Vi fick inget gehör under själva löneförhandlingarna – men efteråt, när allt var klart, kallade arbetsgivaren till extraförhandlingar, och vi fick igenom våra krav. Det blev en liten extra tilldelning som blev väldigt positivt. 

En fråga som ni drev i tjugo år utan framgång är kravet på en central aula. Om en sådan hade blivit till och du var föreläsare, vad skulle du ha pratat om? 

– Jag som är så gammal, kan jämföra medicinlistor som fanns när jag började som läkare med listorna som finns i dag för samma patientkategori. En sådan jämförelse speglar vilken positiv utveckling det har skett på läkemedelsfronten. Det har kommit mängder av nya preparat, och hade man inte hängt med och läst på under resans gång så hade man blivit akterseglad.

LARS OLÉN

Yrke: överläkare, specialist i öron-, näsa- halssjukdomar.

Ålder: 67 år.

Familj: Hustru, 6 barn, 4 (snart 5) barnbarn.

Bor: På en gård utanför Skara

Aktuellt: Slutar som ordförande i Skaraborgs läkarförening, efter 27 års facklig kamp för att förbättra kollegernas arbetsvillkor.