Din specialistförening SFAI ansåg att ditt forskningsprojekt var det bästa i Sverige 2016. Du vann i konkurrens med landets alla anestesikliniker och universitetssjukhus – hur känns det?

– Det är trevligt och hedrande att bli uppmärksammad så tidigt i forskarkarriären. Priset delades ut vid SFAI:s årliga forskningsforum, ett informellt möte och bra tillfälle att diskutera sitt eget och andras projekt med seniora forskare från hela Sverige inom anestesi och intensivvård. Alla projekt som presenterades i år höll hög kvalitet och var givande att lyssna till.

Vad går din forskning ut på?

– Hos de sjukaste patienterna inom intensivvården tillstöter ofta problem som kan härledas till mag–tarmkanalen. Det kändes därför kliniskt relevant att undersöka detta. Vid intensivvård är det svårt att följa magtarmkanalens funktioner, jämfört med funktioner för andra organ, till exempel njuren och lungorna.  Det finns teorier om att magtarmkanalen kan orsaka och underhålla en systemisk inflammationsreaktion vid svår sjukdom, och att förstå dessa samband skulle vara av stor betydelse. Det är delvis känt att hjärt–kärlaktiva läkemedel som används på intensivvården kan ha effekter på magtarmkanalen – men området är inte så välstuderat. Därför ville vi undersöka detta djupare, både genom djur- och humanstudier, inom ramen för ett doktorandprojekt.

Du planerar att disputera på det här?

– Det är tanken, men det dröjer nog ett par år. Resultaten är preliminära. Det gäller nu att färdigställa de första studierna i min avhandling för ett så kallat halvtidsseminarium. Just nu driver vi en klinisk studie där vi bedömer magtarmkanalens funktion efter hjärtkirurgi och samtidigt samlar blodprover i förhoppning att finna biomarkörer för nedsatt funktion i magtarmkanalen.  

När bestämde du dig för att välja just anestesiologi som specialitet?

– Jag gick ut utbildningen 2003, blev specialist 2010. Bestämde mig för anestesiologi under AT-tjänstgöringen i Mora. Där tillbringade jag två fantastiska veckor ihop med en trevlig narkossjuksköterska och en inspirerande handledare som var narkosläkare. Det som tilltalade mig var att man fick jobba med både extremt välplanerade insatser och störtakuta händelser. 

Är det fortfarande så i ditt dagliga arbete? 

– Det tycker jag. Största delen av jobbet här går ut på att söva patienter vid hjärt-, lung- och kärloperationer, och den tillhörande intensivvården. Ofta planerad verksamhet men sen kan det ju uppstå akuta situationer, mest under jourverksamheten. Då kan det hända lite vad som helst.

Vad är din drivfjäder i yrket?

– Känslan att göra någon form av nytta nästan varje dag. Vid en enklare operation, om patienten är mycket nervös, gör man nytta genom att lugna och förklara vad som ska hända, och tala om att allt kommer att gå bra. Och vid stora operationer är det en nytta i sig att man tar patienten igenom händelsen. 

Om du inte hade blivit läkare – vilket annat yrke skulle du ha valt?

– Jurist, kanske. Fast från början var målet att bli dagmamma.

Namn: Jenny Seilitz

Yrke: Anestesiolog på kärl–thoraxkliniken, Universitetssjukhuset Örebro.

Ålder: 37 år

Familj: Sambo.

Bor: Örebro.

Aktuell: Har fått 2016 års förstapris vid Forskningsforum anordnat av Svensk förening för anestesi och intensivvård (SFAI) för sin forskning om läkemedels påverkan på mag–tarmkanalen vid nedsatt hjärtfunktion.