Du har fått en av strokevärldens finaste utmärkelser. Vad betyder det för dig?

– En stor personlig uppmuntran, förstås. Men jag ser det också som ett erkännande av att svensk klinisk forskning står sig väl i hård internationell konkurrens.

Du har arbetat i World Stroke Organization i många år, även varit ordförande. Hur ser strokesituationen ut i världen?

– Nuvarande utveckling är inte långsiktigt hållbar någonstans, och mest hotfullt ser det ut i låg- och mellaninkomstländer. Trenderna måste brytas, strokevården byggas ut och framför allt måste stroke förebyggas i långt större utsträckning än det görs i dag. 

Hur ligger Sverige till i internationell jämförelse?

– Sverige är bra på att sköta akut stroke, där snabba insatser är nödvändiga. Och vi har världens bästa kvalitetsregister. Men vi behöver förstärka preventionen och bli bättre på rehabilitering och uppföljning efter stroke.

Du gick ut läkarutbildningen 1975 i Lund och hade första vikariatet på neurologen där. Varför valde du att arbeta med just stroke?

– Redan tidigt under läkarutbildningen insåg jag att hjärnan var kroppens mest fascinerande organ. Och snart efter det att jag började kom de första signalerna om att stroke kanske skulle kunna behandlas mer effektivt än vad man hade trott var möjligt.

Hur såg strokevården ut när du började?

– Det var rena medeltiden. Jag var ju med redan på 1970-talet, då inte ens datortomografi fanns. Vi hade ingen effektiv behandling, patienter kunde få vänta i upp till 8 timmar på akutmottagningen. Men sedan, på ganska kort tid, har strokebehandlingen blivit en av medicinens största framgångar, till exempel nu senast genom den endovaskulära kateterbehandlingen. Vi kan för första gången behandla också de allra svåraste strokefallen, och många patienter blir dramatiskt förbättrade. 

Hur blir den närmaste utvecklingen?

– Vi är bra på att lösa och ta bort blodproppar, vi har strokeenhetsbehandling och kan förebygga både förstagångsinsjuknanden och återinsjuknanden. Men med bättre implementering skulle vi kunna förebygga minst hälften av alla strokefall genom att ge livsstilsråd, hitta riskfaktorer och upptäcka högt blodtryck och förmaksflimmer.

Har du någon fritid mitt i allt arbete?

– Tja … stroke är ju min hobby också. Men jag tar mig tid med att umgås med familj, barn och barnbarn. Jag gillar att besöka saluhallen och torget i Lund, liksom att laga mat och träffa vänner. Skåne är en väldigt bra plats när det gäller god mat, en av de bästa faktiskt. 

Finns det någon händelse under dina år i yrket som har berört dig särskilt?

– Det är när jag gav min första trombolysbehandling i mitten på 1990-talet. På den tiden visste man fortfarande inte hur bra och säker den behandlingen var, man såg det lite som ett vågspel med vissa risker. Men det här var en magisk sommarnatt, och jag behandlade en svårt drabbad medelålders person ­som blev helt återställd efter någon timme. Och det var ju som att se ett mirakel ske mitt framför ögonen … En känsla jämförbar med den som Ingemar Johansson måste ha känt när han slog sin knockout 1959. 

Namn: Bo Norrving

Yrke: professor i neurologi vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, överläkare vid Skånes universitetssjukhus, Lund.

Ålder: 65 år.

Familj: Hustru, barn, barnbarn.

Bor: Hus i Dalby utanför Lund.

Aktuell: Nyligen belönad med Sherman Award, en av strokeområdets mest prestigefulla utmärkelser, av American Heart Association/American Stroke Association.