Du blev promoverad till hedersdoktor i Uppsala nyligen. Hördes kanonsaluten ända in i salen när du tog emot hatt, ring och diplom?

– Jajamensan, det var högtalarförstärkare därinne, så det bommade till ordentligt när hatten åkte ner på huvet.

Hur kändes det att få utmärkelsen?

– Jag blev stum av chock först, sedan oerhört lycklig. Kände mig jättehedrad, inte minst för att Uppsala ligger mig så varmt om hjärtat. Jag hade en väldigt fin studietid där.

Ska du disputera nu, när du redan har doktorshatt?

– Det har jag alltid velat göra. Men så kom folkbildningsarbetet emellan. Nu har jag lite tankar på att använda material som jag har samlat på mig i min verksamhet genom åren. Jag berättar inte exakt vad det blir, men det har att göra med arbetet jag har gjort på »Fråga doktorn«. Vi får se.

När bestämde du dig för att bli läkare?

– Ganska sent, faktiskt. Jag var 25 år när jag började på läkarlinjen och hade läst en massa annat innan: naturvetenskap, juridik, humaniora… och jobbat också. Men så kände jag, varför kompromissa, när det är doktor jag skulle vilja bli. Och så blev jag det.

Siktade du redan från början på allmänmedicin?

– Nej, det kom också efter hand – först efter examen. Jag tyckte om att ha den där helhetssynen som hör allmänmedicinen till. Ville inte välja bort det. I dag får jag jobba med lite psykiatri, lite kirurgi, lite medicin. Jag behandlar barn och gamla, jag har hand om både en ungdomsmottagning och ett serviceboende…

Du måste jobba dygnet runt?

– Nejdå, jag jobbar halvtid på vårdcentralen. Och sen hemifrån med »Fråga doktorn«. Jag har inte ett klassiskt nio-till-fem-jobb, utan kan också sitta en kväll eller en söndag hemma och skriva. Man kan nog jobba mer utan att bränna ut sig, om man får styra tiderna själv. De böcker jag skrev kom till på så kallad ledig tid, när det föll mig in att jobba.

Har du någon förebild inom professionen?

– Framför allt Gösta Tibblin, framlidne professorn i allmänmedicin i Uppsala, som hade ett öppet sinne och gillade förändringar och utveckling i yrket. Och så Olle Lyngstam i Göteborg som framhöll att vi allmänläkare måste ut ur alla de här tegelhögarna, som vi alltid skojar om att vårdcentralerna som växte upp överallt på 60- och 70-talen är. Man kan inte som doktor bara sitta på kontoret och möta patienter en och en, utan man måste ut och verka också. Det var det tänkandet som fick mig att ta det här jobbet på SVT när jag fick förfrågan för sådär 14 år sen.

Vad är viktigast för dig just nu?

– Jag är mitt inne i en brytningsperiod. Barnen är på väg att bli vuxna, flyttar hemifrån, så jag kanske får mer tid för egna projekt. Ska jag börja forska – eller skriva en till bok, frågar jag mig. Men jag är öppen för förslag också. Om det är någon som har en bra idé som man kan ta vara på så är jag med. Annars är jag inte dålig på att få idéer själv – har ständigt uppslag och tankar som snurrar. Det är bara att vänta och se vad som kommer till en.

Namn: Gunilla Hasselgren

Yrke: Specialist i allmänmedicin.

Ålder: 54 år.

Familj: Make, två barn, hunden Leia.

Bor: Hus i centrala Karlstad

Aktuell: Promoverad till hedersdoktor i Uppsala, leder TV-programmet »Fråga doktorn«.