Du är akutläkare och ger ut din tredje spänningsroman. Är det läkarjobbet som har inspirerat dig till berättelserna?

Jag har skrivit sen tjuguårsåldern. Men när jag jobbade åt Läkare utan gränser 2002–2003 i Burundi och Kongo-Kinshasa, Afrika, och var med om så många spännande saker, kände jag att det här är någonting jag måste skriva om. Först tänkte jag skriva nånting dokumentärt om det jag hade varit med om, men sen fick det bli skönlitterärt. Mina upplevelser fick bilda bakgrunden men själva historien är rent påhitt.

Är du är speciellt intresserad av Afrika?

– Jag är väldigt nyfiken över huvud taget. Afrika blev det dels därför att jag jobbade där en tid, dels därför att jag gjorde min avhandling i Afrika, i Kenya. Jag undersökte varför de som behövde bromsmediciner inte tog dem. Jag gjorde studierna i Kibera, i Nairobi och åkte fram och tillbaka mellan Afrika och Sverige i fem år … Flera scener i »Turkanarapporten«, den första boken, har inspirerats av det som jag har sett i det slumområdet.

Varför blev du läkare och inte författare? Fast nu är du ju både och förstås.

– Författare har jag varit de senaste 8-9 åren. Läkare blev jag på omvägar. Har en massa läkare i släkten, så jag skulle absolut INTE bli läkare. Prövade på en massa olika saker: Jag skulle bli musiker, jag läste psykologi på universitetet … Men så fanns den där tanken hela tiden: vilket yrke skulle kunna låta mig komma ut i världen och jobba, vilket jag ville … Läkare var ett sånt yrke, så det är egentligen därför jag blev läkare. Men jag är ganska värdelös på naturvetenskap – ointresserad, kan jag säga.

Hur kan det gå ihop då?

– Alldeles utmärkt. Läkaryrket är så mycket mer än bara matte-kemi-fysik. När man har klarat av de där jobbiga kemi- och fysiologitentorna, blir det nånting helt annat: ta och klämma, känna och prata… ta hand om människor. Vara detektiv. Jag ser läkarrollen inte som ett rent naturvetenskapligt ämne utan lika mycket som ett detektivarbete – särskilt här på akuten.

Du jobbar kliniskt, skriver böcker, producerar podcast … Hur hinner du med allting?

– Jag har kort startsträcka. Sätter ett kommatecken när jag skriver, och så kan jag fortsätta samma mening direkt efter en timme – eller efter tre veckor. Jag har en bra chef på sjukhuset som tillåter mig att ta ut all jourkomptid. Jag jobbar heltid, men i praktiken blir det att jag jobbar två veckor och är ledig två veckor – med all jourkomp som samlas på. Och då forskar jag och har lite projekt. 

Vad forskar du på nu?

– Tromboembolism – en lustbetonad forskning för att odla ett ultraljudsintresse jag har.

Finns det någon som du beundrar eller har som förebild?

– Hans Rosling på global hälsa på KI som var min bihandledare när jag gjorde min avhandling. Inte främst för att han har lärt mig så mycket, utan mer för att han är en person som får en att växa genom att delegera ansvar. Sen har jag ju även flera författaridoler, bland dem favoriten Cormac McCarthy. Hans roman »Vägen« är fantastisk. 

Vilket är ditt viktigaste projekt nu – i jobbet och privat?  

– Ett mål är att skriva en fjärde, ännu bättre thriller som följer upp trean som kommer nu i april. Annars brinner jag väldigt mycket för sepsis. Jag jobbar med en kampanj som har målsättningen att få till bättre sepsisvård i Stockholm. Det är en mission. 

Namn: Christian Unge

Yrke: Specialist i internmedicin, överläkare på akutkliniken, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge. 

Ålder: 43 år

Familj: Sambo och tre barn.

Bor: Hus i Enskede, södra Stockholm

Aktuell: Ger ut sin tredje spänningsroman »Saharasyndromet«. Har (tillsammans med läkarkollegan Anders Ternhag) grundat Sveriges första medicinska podcast »Ronden«.