»Det gäller att stå upp för sin sak – och att slå vakt om syret«

Du har skrivit en memoarbok med såväl privata som professionella minnen. Vad syftar titeln på?

– Under en period var jag »special envoy« åt Kofi Annan, FN:s generalsekreterare. Jag minns att jag frågade honom om det fanns några instruktioner om vad ett sådant särskilt sändebud skulle göra, men han sa att det fick jag själv bestämma – det är därför det heter »special«. Sändebudet skulle vara hans representant på regeringsnivå, enligt eget omdöme.

– Kofi Annan tyckte jag mycket om, han är en så varm person. Efter Kofi Annan var jag sändebud även åt Ban Ki-moon, en välpressad ämbetsman. Men även han fick tårar i ögonen när vi träffade HIV-smittade. Det fanns ett hjärta där också.

Hur kom det sig att du valde läkaryrket?

– Jag är uppvuxen på den gotländska landsbygden, så från början trodde jag att jag skulle ägna mig åt någonting inom det agrikulturella. Men under studiernas gång upptäckte jag att det var medicinen som fascinerade mig. Beslutet växte fram. 

Vilken är din viktigaste personliga erfarenhet i karriären?

– Det var genomdrivandet av den internationella världskonferensen om aids som ägde rum i Durban i Sydafrika år 2000. Där fick jag verkligen kämpa, för det var många som betvivlade att Afrika kunde vara värd för en så stor konferens med 20 000 deltagare. Och det var också då som Sydafrikas president Thabo Mbeki mest intensivt förnekade förekomsten av aids. Frågan fick ett enormt genomslag i och med konferensen. Mediebevakningen fick såväl allmänheten som politikerna att förstå att aids var någonting väldigt stort – en sjukdom som gällde inte minst kvinnor och barn i Afrika och Asien och inte bara homosexuella västerländska män. 

Hur tillbringar du dina dagar nu som pensionär?

– Jag har det väldigt bra. Är ute och går med min hund varje dag längs stranden av Värtan. Här finns alltid någon trevlig naturupplevelse att få vara med om. Se en bäverfamilj eller en säl som sticker upp nosen ur en pimplares hål i isen till exempel. Man skulle inte tro att de fanns så här nära Stockholm.

Vilken kontakt har du med professionen i dag?

– Jag läser texter på internet från de stora medicinska redaktionerna på New York Times och Washington post, fackpress och morgontidningar. Sen är jag med i Trettonklubben – en liten grupp som träffas ett par gånger per termin på Läkaresällskapet och diskuterar nya vetenskapliga genombrott och aktuella medicinska frågor. Då träffar jag yngre kolleger som fortfarande är aktiva – ett mycket bra sätt för mig att följa med det som sker. 

Vilket råd ger du till någon ung person som vill viga sitt liv åt läkaryrket?

– Det är att man ska värna om den intellektuella friheten – inte vara rädd utan stå upp för det man tycker och anser mot makt och överhet, konformism och mot byråkratisk inpiskning. Jag minns ett kandidatrum i källarplanet på Serafimerlasarettet, som var Karolinska institutets undervisningssjukhus på sin tid. Där stod det på en skylt på väggen: »I detta rum uppfann Scheele syret. Han tog det med sig när han gick.« Det kan i överförd bemärkelse vara nyttig uppmaning till läkare; det gäller att slå vakt om syret.