Jag jobbar kliniskt med att hitta balans mellan hopp och hopplöshet

I höst utkommer din bok »Suicidprevention i praktiken«. Den bygger på din forskning kring självmord och dess riskfaktorer. Hur kommer det sig att du arbetar med just det här ämnet?

– Jag har alltid intresserat mig för människor som befinner sig i extrema situationer, och för döendet och döden. En förklaring är att jag är väldigt nyfiken. Onkolog från början, i många år på Radiumhemmet, där jag kom i kontakt med död, sorg och sörjande. Jag fortsatte som konsult på en mottagning för personer i sorg efter att ha förlorat någon nära och kär. Där insåg jag att de anhöriga som mådde sämst i sin sorg ofta är just de som förlorat någon genom suicid. De blev ofta avvisade när de sökte professionell hjälp, ingen tyckte att det var deras ansvar att hjälpa dem. Då tänkte jag att frågorna kring suicid var någonting som jag ville forska i, och sen dess är jag fast. Jag lär mig nya saker varje dag och tycker att mitt arbete är oerhört roligt.

Hur påverkar det dig att arbeta med så mycket sorg och mörker? 

– Jag blir bärare av mycket sorg eftersom jag kommer in i situationer där jag inte kan göra så mycket för att lindra det som utlöst sorgen, bara hjälpa till att hantera den. De personer jag träffar skulle inte ha någon glädje av mig om jag själv gick ner i det som hänt och blev dyster. I stället försöker jag möta människor som sörjer genom att komma riktigt nära och ge dem möjligheten att anförtro mig saker som de annars inte pratar så mycket om. Och att mötas i någonting så allmänmänskligt som sorg, smärta och tankar på döden och livet – det ger väldigt mycket glädje. Jag är en glad person och lär mig massor genom varje möte, också om mig själv.

 Hur ska ni använda de nya kunskaper som forskningen ger?

– Dels behöver vi mer kvalitativ kunskap, dels fortsätter vi att utveckla suicidpreventiva  behandlingsmetoder. Vi behöver tillägna oss ett »inifrånperspektiv« från personer som har egen erfarenhet av suicid och suicidala handlingar. Jag intervjuar så många jag bara hinner för att förstå mer av detaljerna. Vad är det egentligen som händer när man gör ett självmordsförsök? Hur tänker man? Vad känner man? Vad är det som får en att avbryta försöket? Vad är det som får en att söka hjälp? Genom att ta reda på det kan man förstärka sådant som skyddar från framtida suicidhandlingar.

Vilken hjälp eller behandling kan du erbjuda?

– Jag jobbar jättemycket kliniskt med att hitta balans mellan hopp och hopplöshet. Och under ett samtal kan man ganska lätt uppnå den där balansen och hindra hopplösheten från att ta över. Vi jobbar med symboler och ACT (acceptance commitment therapy) och utvecklar just nu en metod för suicidprevention som verkar oerhört lovande. Det är viktigt att fortsätta förbättra våra behandlingsmetoder efter ett suicidförsök, som ska betraktas som ett livshotande tillstånd där alla resurser måste sättas in genast för att det inte ska upprepas. De flesta som överlever ett suicidförsök dör så småningom av helt andra skäl, så prognosen är god.

Trodde du, när du läste till läkare, att du skulle bli onkolog och arbeta med suicidforskning?

– Jag ville bli barnonkolog, det hade jag bestämt mig för redan som liten, och jag var alltså beredd på att jobba med svåra situationer. Men suicidfrågor trodde jag inte att det skulle bli. Å andra sidan, om någon hade sagt till mig då att jag nog skulle jobba med självmord så hade jag inte blivit förvånad, för jag hade lite erfarenhet av sådant när jag växte upp.  

Rent privat, alltså?

– Ja, rent privat.