Rickard Fuchs har varit läkare i många år – och författare i nästan lika många. Nu återpubliceras hans bok »Visst är Ni Sjuk!«, tillsammans med den nyare boken »Deppig? 50 ovanliga (men bra!) råd till deppiga«, lagom för att fira de 40 år som gått sedan första succéboken skrevs.

Foto: Mikael Fuchs

Rickard Fuchs, läkaren – och Rickard Fuchs, författaren. I vilken roll har du trivts bäst genom åren?

– I båda rollerna, och bäst när jag gjorde båda sakerna samtidigt. Två intressanta och olika världar. Som författare har jag, förutom böckerna, arbetat en del med artister och skådespelare, två yrkesgrupper som skiljer sig lite från läkare. (Ungefär som skillnaden mellan äpplen och cyklar.)

Så småningom blev det författeri på heltid?

– Ja. När man arbetar som författare bestämmer man mer över sin tid än när man arbetar som läkare – en stor fördel. Som läkare kan man inte skylla på bristande inspiration eller på att det är vackert väder ute, och sedan lämna mottagningen när halva arbetsdagen gått.

Varför ville du bli läkare?

– Undrar jag också ibland. Delvis var jag väl lite hjärntvättad av mina föräldrar som tyckte jag skulle bli läkare, men jag tror också att jag inte hade något annat yrkesalternativ som framstod som mer intressant eller roligt.

Vilka patienter träffar du idag?

– Inga. Enstaka vänner och bekanta, som inte förstår bättre, rådfrågar mig ibland i medicinska frågor.

Vilken är din dråpligaste upplevelse under din karriär i sjukvården?

– Det finns en otrolig men sann berättelse. Jag satt en gång för länge sedan som distriktsläkare på en liten enläkarstation i Stockholm. I distriktet fanns det många små tanter som hade urinvägsinfektion. De kom till mottagningen, fick sitta i väntrummet, sedan lämna ett urinprov och därefter återvända till väntrummet.  Efter att ha snurrat urinprovet i en liten centrifug, tittade jag på provet i mikroskop – ja, så länge sedan var det. I mikroskopet kunde jag se pigga och glada bakterier som tumlade runt. Patienten fick ett recept på sulfa och gick hem nöjd och glad.

En dag fick jag en ledig stund och skrev ett brev till distriktsöverläkaren. Jag frågade i brevet om landstinget skulle kunna sätta in en liten karusell i mitt väntrum. Tanken var att det kunde vara trevligt för de små tanterna att åka karusell medan de väntade. Dessutom, skrev jag i brevet, kunde de då komma in till mig och lämna ett färdigcentrifugerat urinprov!

Distriktsöverläkaren, som kände mig, skrev »Tillstyrkes« på mitt brev och skickade det uppåt i landstingshierarkin. Och där tog man mitt brev på allvar – detta är sant – men frågade sig också det som man alltid frågar sig först i landstinget: Vad kostar det? Och: Om vi ger doktor Fuchs en karusell, måste vi då också ge alla andra distriktsläkare en likadan karusell?

Sedan dess har jag aldrig vågat fråga landstinget någonting.

Trodde du att du skulle bli en bestsellerförfattare när du började som läkare?

– Nej. Jag har aldrig haft någon längtan efter att bli författare. Vad jag hade, när jag var relativt nyfärdig läkare, var tankar på att försöka bli serietecknare. Jag höll på lite att arbeta med det, när jag fick idén till min första bok »Visst är Ni Sjuk!«. Den gick fort att skriva, och jag tyckte det var roligt att skriva den. Fyra förlag tackade nej.  (En av de fyra förläggare som refuserat boken kom fram till mig på en fest ett par år senare och sa: »Jag beklagar att vi inte har någon humor.«) Det femte förlaget, som tack och lov leddes av en erkänd galning, sa ja. Men inte ens han trodde att det skulle gå så bra som det gjorde. Men om jag hade fått välja mellan att lyckas som författare eller som serietecknare, så hade jag nog valt serietecknare.

Vilket är ditt viktigaste projekt just nu?

– Jag håller på med två pjäser nu, men jag skulle inte kalla dem för viktiga projekt.