Sju upplagor sedan 2010. Intresset för din bok tycks vara stort?

– Jag skrev boken för barnbarnen och deras generation, men till en början var det framför allt andra krigsbarn som blev intresserade. Sedan började olika föreningar bjuda in mig till att berätta om bokens tema. Föredrag nummer 34 höll jag den 14 maj i år, på Nordiska krigsbarnsmötet i Göteborg.

Under vilka omständigheter kom du till Sverige?

– I mitten av januari 1940 hade Vinterkriget pågått i sex veckor. Sovjets bombningar av Helsingfors och andra städer hade varit intensiva. Som nybliven sjuåring och med lapp om halsen sattes jag då, tillsammans med två bröder och hundratals andra krigsbarn, på ett tåg till Sverige. Avfärden från Centralstationen i ett totalt mörklagt Helsingfors skedde mitt i natten. För att minska risken för attacker från ryska stridsflygplan gick tåget endast på natten och stod stilla i skogsområden dagtid. Till Haparanda anlände vi den 13 januari. Därifrån skickades vi vidare till olika delar av landet. Själva hamnade vi i Örebro där min lillebror och jag omhändertogs av en läkarfamilj. Där kom jag sedan att vistas i två olika omgångar, sammanlagt i fyra år. Till Finland återsändes jag för andra gången 1945. Mor, som hade blivit änka redan 1940, avled i tuberkulos 1950. 

Hur blev du läkare?

– Jag var elitgymnast och kom efter studenten till USA på ett idrottsstipendium. År 1954 skulle jag börja på en medicinsk högskola i Philadelphia. Men en skolkamrat från krigsbarnsåren i Örebro, Anders Rosén, tyckte att jag också borde söka till Karolinska institutet, där han själv hade börjat studera. Jag sökte och blev antagen.  

Varför valde du läkaryrket?

– Biologi var mitt favoritämne i skolan, men mitt intresse för läkaryrket grundades nog av upplevelserna under de fyra krigsbarnsåren. Erik Bergner, pappan i min svenska värdfamilj i Örebro, var överläkare på Kvinnokliniken vid Centrallasarettet och hade dessutom ett stort medicinhistoriskt bibliotek.

Någon händelse under din karriär som har varit särskilt viktig?

– Efter fyra år vid medicinkliniken på Universitetssjukhuset i Pretoria i Sydafrika disputerade jag 1971 på en avhandling om gastroskopi. Opponent var sydafrikanen Basil Hirschowitz, en av den flexibla glasfiberendoskopins stora pionjärer. Efter återkomsten till Sverige blev jag under två år (1983–84) ordförande för den några år tidigare grundade Svensk Förening för Gastrointestinal Endoskopi – sedan 1992 införlivad i Svensk Gastroenterologisk Förening.

Har din läkarkarriär styrts av målmedvetna beslut?

– Mest av tillfälligheter. Om Anders Rosén 1954 inte uppmanat mig att söka till KI skulle jag ha stannat i USA och blivit amerikansk läkare. Om jag 1967, efter sju års tjänstgöring på Danderyds sjukhus, inte erbjudits en tjänst på medicinkliniken i Pretoria skulle gastrointestinal endoskopi förmodligen inte ha blivit min specialitet. Om en dansk gastroenterolog 1988 inte rekommenderat mig som tänkbar ny chef för Endoskopienheten vid King Faisal Specialist Hospital & Research Centre i Riyadh skulle sjukhuschefen där inte ha erbjudit mig det uppdraget.

Hur ser dina vardagar ut i dag?

– Jag har ägnat mycken tid åt boken och föreläsningarna om den. Kontakter med jämnåriga med likartad levnadsbakgrund i föreningen Sydsveriges finska krigsbarn, där jag nu är ordförande för andra gången, har hjälpt många av oss att utforska och stärka den egna identiteten. En identitet, som många av oss krigsbarn helt eller delvis hade förlorat. 

NAMN: Jean Cronstedt

YRKE: Läkare, medicine doktor, specialist i invärtes medicin och gastroenterologi.

ÅLDER: 83 år.

FAMILJ: Gift med Gerd sedan 1957. Fyra barn, sju barnbarn.

BOR: I lägenhet på sjätte våningen i Trelleborg med utsikt över Östersjön och Söderslätt.

AKTUELL: Har publicerat sjunde upplagan av sin bok »Finlands långa ödeskamp. Ett krigsbarns berättelse«.