1970- och 80-talens revirstrider har avlösts av en anda av samverkan

SRF gav ut en bok vid 50-årsjubileet, och nu en när ni fyller 70 år – vad vill ni förmedla?

– Min medredaktör Tomas Bremell uttrycker det i en metafor: »Vårt mål är att ge dagens unga läkare såväl rötter som vingar.« Med detta menas att om man rätt ska förstå och tolka sin nutid och kunna planera för framtiden, så måste man ha kunskap om det som har varit. Boken till 50-årsjubileet (1996) baserades på personliga berättelser av äldre specialitetsföreträdare. Den nya jubileumsboken skildrar svensk reumatologis organisatoriska utveckling.

Hur står sig svensk reumatologi i en internationell jämförelse?

– Mycket bra. Sverige har varit ett föregångsland när det gäller att bygga upp register och följa patientkohorter samt att ur dessa databaser extrahera viktiga vetenskapliga data. Vissa centrala upptäckter, som gjorts i Sverige, citeras kontinuerligt i den vetenskapliga litteraturen. Exempelvis upptäckten att många patienter som insjuknar i RA har ett 5–10 år långt prekliniskt förstadium utan subjektiva symtom, men i blodet bildar de anti-CCP-antikroppar, som speglar en central immunologisk sjukdomsmekanism vid RA. En annan sådan upptäckt är att rökare löper högre risk att utveckla RA. Det beror på att rökning ger mikroskador i luftrörens slemhinnor, som retar och triggar immunsystemet, varvid anti-CCP bildas.

Vem har varit svensk reumatologis mest framträdande gestalt genom tiderna?

– Skillnaden mellan olika tidsepoker är så stor. För hundra år sedan arbetade ofta föregångsmän och pionjärer ganska ensamt och då går det att peka ut enskilda pionjärer. Sådana är de tre grundarna av svensk reumatologi: Gunnar Kahlmeter, Gunnar Edström och Nanna Svartz. Det som i dag kännetecknar banbrytarna är förmågan att utöva ett kreativt ledarskap som inspirerar och stimulerar medarbetarna. I det avseendet har det skett en enorm utveckling inom svensk reumatologi. 1970- och 80-talets revirstrider har avlösts av en anda av samverkan. I dag samarbetar specialitetsföreträdare och deras närmaste med varandra och bygger fruktbara nätverk som resulterar i forskningsframgångar av det slag som jag nämnde nyss.

Har du någon anekdot som du kan dela med dig från dina många år i specialiteten?

– Håkan Brattström, pionjär inom reumakirurgin, berättade en gång på 70-talet om hur det var när han började i Lund i början på 1950-talet. Som amanuens på ortopedkliniken var det en av hans uppgifter att göra akuta utryckningar till slakteriet i Kävlinge för att dissekera ut hypofysen på en nyslaktad kalv. Därefter snabbt med taxi till kvinnokliniken i Lund där denna hypofys inopererades i skinkan på en kvinnlig patient svårt sjuk i RA. Ett med dagens ögon sett mycket udda behandlingsförsök på initiativ av Gunnar Edström, chef på reumatologen i Lund. Han drev ett forskningsprojekt inspirerat av Nobelpristagaren Philip Henchs och medarbetares upptäckt av kortisonets fantastiska effekt på svårt sjuka RA-patienter. Denna upptäckt bekantgjordes på den internationella reumatologkongressen i New York juni 1949 och redan året därpå belönades upptäckarna med Nobelpriset i medicin eller fysiologi. Gunnar Edström tänkte att kalvhypofysen kanske skulle kunna stimulera kroppens egen kortisonproduktion hos de RA-sjuka kvinnorna.